Läs senare

Att vara två gynnar alla

REPORTAGETvå legitimerade lärare, tjugofem elever och en lektion i idrott och hälsa. Det är en helt vanlig eftermiddag på Kolarängskolan i Järfälla utanför Stockholm.

17 Nov 2017
Rami Aro och Gunilla Vikström, båda legitimerade lärare i idrott och hälsa, planerar, genomför, följer upp och utvärderar
undervisningen tillsammans. Foto: Anders G Warne

Klockan är strax efter två på onsdagseftermiddagen och eleverna i klass 5b ska orientera. De står samlade i skogsbrynet utanför Kolarängskolan, beredda att ge sig ut i spenaten. Några verkar otåliga att ge sig iväg, and­ra mer eftermiddagssega och en del tittar längtansfullt mot den närliggande grusplanen där fritidshemsbarnen spelar fotboll.

Gunilla Vikström, legitimerad lärare i idrott och hälsa, håller i genomgången.
– Någon av er frågade varför vi har orientering så ofta och det beror på att det är ett stort område i ämnet. Orientering innefattar mycket, att lära sig kartsymboler och tecken, kunna läsa en karta, veta vad som är norr, räkna ut vilken väg som är bäst – det är inte alltid den kortaste, säger hon.

Medan Gunilla Vikström ger instruktioner går Rami Aro, också han legitimerad lärare i ämnet, runt och lägger en lugnande hand på okoncentrerade elever samt motar – vänligt men bestämt – bort nyfikna fritidshemsbarn och väntande kompisar.

”Vi tänker och gör i stort sett lika” Gunilla Vikström,
lärare i idrott och hälsa på Kolarängskolan i
Järfälla. Foto: Anders G Warne

Just eftersom orientering är ett stort område inom ämnet har skolan nyligen investerat i ett digitalt orienteringssystem. De sedvanliga stiftklämmorna och skärmarna är utbytta mot något lärarna kallar ”chipfingrar”, en manick man trär över fingret som en ring och som ser ut som en blå och ovanligt lång lösnagel. Manicken innehåller ett chip som läses av när man stoppar in den i en kontroll. Kontrollerna, i sin tur, ser ungefär ut som bankdosor och är i samma storlek. De sitter fast på bockar som lärarna har placerat ut i närområdet, start och mål står vid skogsbrynet. Eleverna ska jobba i par för att kunna slå sina kloka huvuden ihop. Två och två ger de sig iväg, den ena utrustad med chipfinger och den andra med karta.

Lärarna Gunilla Vikström och Rami Aro jobbar också i par – alltid. Kolarängskolan, som är en F–5-skola med runt 450 elever, har ett så kallat två­lärarsystem. Det innebär att Gunilla Vikström och Rami Aro gemensamt ansvarar för all undervisning i idrott och hälsa.

De planerar, genomför, följer upp och utvärderar undervisningen tillsammans, de ansvarar för alla lektioner, planerar och håller dem tillsammans. I vissa klasser leder en av dem lektionen medan den andra stöttar en eller två elever.
– Vi är två lärare i stort sett i alla klasser men självklart styr behovet och det kan ändras över tid. Men behöver vi vara båda är vi det, säger Rami Aro.

”Behöver vi vara två är vi det” Rami Aro, lärare
i idrott och hälsa på
Kolarängskolan i
Järfälla. Foto: Anders G Warne

Vid orientering är de alltid två. Dels kräver lektionen praktiska förberedelser – som att placera ut kontroller – dels ökar säkerheten. Risken för att ”det händer något” ökar i utomhusmiljön och om det gör det kan en av lärarna trösta om någon slår sig eller ta hand om konflikter medan den andra kan fortsätta undervisa. I dag flyter lektionen på fint, i varje fall ser vi ännu inte röken av eleverna.
Gunilla Vikström och Rami Aro har båda varit lärare länge men är relativt nya på Kolarängskolan; hon arbetar sin tredje termin och han sedan januari i år. Tvålärarsystemet var anledningen att de sökte sig till skolan. Båda två har uppfattningen att det inte är ovanligt med tvålärarsystem men ytterst ovanligt i ämnet. Som främsta orsak brukar nämnas bristande ekonomi, om och när satsningar görs brukar inte ämnet idrott och hälsa prioriteras.
– Men på Kolarängskolan fungerade det tydligen, säger Rami Aro och berättar att han hade haft koll på skolan ett tag när en ledig tjänst utlystes.

Han sökte den – och fick jobbet.

De båda lärarna radar upp fördelarna med tvålärarsystemet: De kan planera så att en av dem kan gå till simhallen med elever som behöver det och därmed arbeta för ökad måluppfyllelse då det gäller simning. Vid lektioner där de inte behöver vara två – i alla fall inte hela tiden – kan en av dem kolla mejl, göra utskick till föräldrar och andra saker som behöver fixas. Tvålärarsystemet tillåter fortbildning inom ämnet, man behöver inte sätta in en vikarie om en av dem går på kurs. Det blir mer tid till bedömning och de är två om att göra den. Samtidigt får varje elev mer lärartid. Det är enkel matematik menar Rami Aro:
– Ta en 50-minuterslektion med 25 elever. Som ensam lärare blir det två minuter per elev, som två lärare blir det fyra minuter per elev, alltså dubbelt så mycket.

Modernt. Kolarängskolan har nyligen investerat i ett digitalt orienterings­system. Foto: Anders G Warne

På skolorna där de arbetade tidigare var de alltid ensamt ansvariga för alla lektioner, alla elever och för till exempel friluftsdagar. Det säger sig självt att det underlättar att dela på bördan – men även på glädjeämnena.
– Den allra största fördelen är ändå att arbetsmiljön är så mycket bättre. Det är inte alls samma stress, tidigare hann man knappt gå på toa mellan lektionerna, säger Rami Aro.
– Jag upplever att jag nu har mer energi över till mitt vanliga liv men samtidigt orkar jag även mer under skoldagen, säger Gunilla Vikström och kollegan håller med:
– Bra arbetsmiljö för läraren ger bra arbetsmiljö för eleven – allt hänger ihop, säger han.

Orienterarna börjar droppa in, de första är rejält andfådda och röda i ansiktet. Vid sista kontrollen finns en kvittomaskin. Den skriver ut ett kvitto på i vilken ordning de tio kontrollerna har tagits, den totala sluttiden samt tiderna mellan varje station.

Eleverna analyserar informationen tillsammans med läraren: Har kontrollerna tagits i rätt ordning? Varför tog det så lång tid mellan sexan och sjuan – vad hände?

Arbetsmiljö. Att vara två lärare innebär att man alltid kan få hjälp med det tunga för- och efterarbetet. Foto: Anders G Warne

Efter avklarad runda kan orienterarna pusta ut kroppsligen men inte intellektuellt, de ska öva på kartsymboler, som har visat sig vara kluriga. Eleverna slår sig ner på stenar och stockar för att spela kartteckenbingo.

En av femmorna ser inte särskilt ansträngd ut när han går i mål men säger sig vara nöjd med sluttiden.
– Man börjar känna till området och har lärt sig genvägarna. Till exempel att hoppa över staketet där borta, säger han och pekar mot ett dryga metern högt stängsel.
En annan tycker att orienteringen var en rolig utmaning men hade problem med att hitta fyrans kontroll:
– Vi missade den och fick springa tillbaka, det var rätt svårt att läsa kartan.
Vid den gemensamma reflektionen vid lektionens slut framkommer det också att alla arbetade alldeles strålande när det gäller orienteringen men att man behöver träna mer på karttecken och kartläsning. Det uppstår en liten diskussion om hur i hela friden man ska kunna veta vad som är norr – sedan är det dags att säga tack för i dag.

På den avslutande frågan om hur det var i början, om det fanns några svårigheter med att vara två, behöver lärarna fundera länge.
– Jag upplevde det inte som svårt att samarbeta med någon utan mer som att man måste känna in vem den andre personen är. Vad har hen med sig i bagaget? Hur ser vi till att bådas kunskaper och erfarenheter vävs samman så att vi kan bedriva undervisning utifrån elevens bästa och med måluppfyllelsen? Detta är viktigt eftersom man tidigare varit ensam och då varit van att göra allt själv, säger Gunilla Vikström.
– Men det har visat sig att vi tänker och gör i stort sett lika, oftast är det bara aktiviteterna som skiljer sig lite åt. Och det är bara berikande att få en annan persons tankar och kunskaper.

De pratar en stund om att det nog är betydelsefullt med personkemi men kommer sedan fram till att de menar förhållningssätt, att de som arbetar tillsammans måste ha samma förhållningssätt gentemot eleverna.
– Det har vi. Båda två har högt tålamod och är ganska tillåtande, vi vill inte skapa onödiga konfrontationer utan fokusera på det viktiga. Vi har tanken att i grund och botten vill alla barn lyckas i ämnet, skolan och livet, säger Rami Aro.

4 frågor till Carina Haking, rektor på Kolarängskolan:

Hur länge har ni haft tvålärarsystem?
– I sex, sju år på skolan och i två, tre år i ämnet idrott och hälsa. Det vill säga, vi har utvecklat systemet under tiden. Det var två lärare under lektionerna tidigare också men bara en av dem var legitimerad.
Hur mycket lägger du dig i som rektor?
– Lärarna får full frihet, de bestämmer själva hur de vill organisera undervisningen. De utgår från barnen, från grupperna – och det fungerar bra!
Det är ovanligt med tvålärarsystem i idrott och hälsa. Hur tänker du runt det?
– Den främsta anledningen till tvålärarsystemet är att kunna öka måluppfyllelsen och den är lika viktig i alla ämnen. I idrott och hälsa finns det specifika målet med simning som måste uppfyllas och det är svårt om man bara är en lärare. Dessutom är det väldigt många elever att bedöma för en ensam lärare.
Invändningar från andra rektorer brukar vara att ekonomin inte räcker till för tvålärarsystem i alla ämnen. Hur får du budgeten att gå ihop?
– Det är en fråga om hur man organiserar och prioriterar – det gäller att ha ett helhetstänk. Vi behöver inte sätta in vikarier om någon är borta. Dessutom har arbetsmiljön blivit så mycket bättre och det sparar pengar i slutändan. En bra arbetsmiljö gynnar alla – lärarna och inte minst eleverna.

ur Lärarförbundets Magasin