Läs senare

De blir fenor på feedback

REPORTAGEFörståelse för hur svårt det är att bedöma, berömma och hålla tiden. Det är några saker niorna i Malmslättskolan Tokarp lär sig när de håller den ultimata hem- och konsumentkunskapslektionen.

25 Aug 2017
Karin Holm, lärare i hem- och konsumentkunskap på Malmslättskolan Tokarp. Foto: Staffan Gustavsson

Det fräser och bubblar i stekpannor och grytor, det låter och luktar av basmatiris, curry, färsk ingefära, sambal, kokosmjölk, lime och parathabröd. Av ljuden och dofterna att döma befinner vi oss i ett myllrande gathörn i Calcutta eller Bombay.
Men icke – vi är i Linköping. Närmare bestämt i Malmslättskolan Tokarp där fyra elever i nian leder den ultimata hem- och konsumentkunskapslektionen på temat fisk.
Läraren Karin Holm håller sig i bakgrunden. Hon har själv tagit fram modellen och arbetat enligt den under många år. Kortfattat går den ut på att en grupp elever under ett tillfälle planerar, organiserar, genomför och utvärderar en egen lektion utifrån tema kött, fisk, kyckling, vegetariskt eller specialkost. Modellen har sitt ursprung i att Karin Holm, som även är lärare i engelska, tog en allvarlig funderare på den eviga frågan om hur elever ska bli mer delaktiga och få mer inflytande i undervisningen. Lösningen blev temamatlagning och utmaningen att genomföra den ultimata hem- och konsumentkunskapslektionen.
Eleverna Hugo Nygren, Filip Liedberg, Isak Englund och Alexander Forslind håller i dagens lektion. Gruppen är minst sagt mansdominerad. Det är inte många tjejer i vanliga fall – gruppens slöjdval är trä- och metall – men i dag närvarar inte en enda eftersom alla är sjuka.

De ska veta hur man gör och kunna förklara

På menyn står fiskcurry med kokosmjölk och lime, parathabröd samt mango- och melonlassi. Att det blev indiskt är Isak Englunds förtjänst.
– De andra var inne på fiskgratäng men jag tyckte det var en smula tråkigt. Vi ska ju utmana oss själva och klasskamraterna och därför är det spännande att göra något från en annan kultur, säger han.
Isak Englund gjorde praktik på en indisk restaurang vilket kan ha bidragit till inspirationen. Recepten, som de hittade på nätet, är sannerligen utmanande både för ledare och för lagare. De innehåller många exotiska ingredienser och många olika moment. Vad som gör det extra spännande är att ingen i ledargruppen har lagat recepten, inte ens smakat på rätterna.
– Jag kan inte kräva att de ska provlaga. Men de ska veta hur man gör och kunna förklara, säger Karin Holm.
De fyra killarna är väl förberedda. Arbetet flyter på fint runt köksstationerna, eleverna är koncentrerade. De arbetar lugnt, metodiskt och stillsamt. Det är anmärkningsvärt tyst, om vi bortser från surrande fläktar, fräsande stekpannor, ljud från brödkavlar och rivjärn, hackande knivar. Och så en och annan matlagare som fiskar efter svar:
– Vilken sida av rivjärnet rekommenderar ni att man river ingefäran på?
– Fråga dig, vill du ha små eller stora bitar? Hugo Nygren väntar på ett ”aha” innan han fortsätter runt i salen.
Han och de andra ledarna svarar främst på frågor om den för de flesta okända ingrediensen pak choy: ”Ansa står det … Hur gör man det?” eller hur länge, ungefär, parathabrödet ska stekas. Ledarna är på och ser var det behövs stöd eller en påminnelse. När någon försöker vända bröd med en slev assisterar Hugo Nygren diskret med en stekspade och en annan grupp får tipset att den som inte har något för händerna kan börja med disken.

För tillfället känns Karin Holm överflödig – vilket också är hennes tanke. Målet är att eleverna ska fixa lektionen på egen hand och därför undviker hon att kliva in.
– Ibland är det svårt, ibland får jag bita mig i tungan. Men om jag väntar löser de oftast det själva, säger hon.
Varje grupp får först ett planeringstillfälle, en 110-minuterslektion, där de ska ta reda på en mängd fakta om sitt valda livsmedel under olika rubriker. De ska hitta och enas om recept, sätta sig in i tillagningen, skriva en inköpslista samt planera och lägga upp lektionen de ska hålla för klasskamraterna.
– De sköter det mesta och får väldigt fria händer men jag kollar vilket recept de har valt och tar hand om inköpslistan, säger Karin Holm. Ibland händer det att jag måste säga stopp för att en ingrediens blir för dyr. Köttgrupperna brukar till exempel ha en tendens att välja oxfilé och entrecote.
Ibland byter hon ut en ingrediens som är kostsam eller svår att få tag på mot en likvärdig.
– Inför dagen var jag tveksam till att pak choy fanns i butik och tänkte i så fall byta ut den till kina­kål. Men det fanns, det börjar visst bli något av en vardagsgrönsak.

Lektionen inleddes med att Hugo Nygren, Filip Liedberg, Isak Englund och Alexander Forslind serverade en rejäl portion fiskfakta. Klasskamraterna fick bland mycket annat veta att fisk mår bäst av att sjudas och att räkor absolut inte får koka för att då blir de sega, att fiskar har funnits 450 miljoner år på jorden och att blåsfisken är en extremt giftig rackare samt att det finns en fiskart med det frivola namnet Slippery Dick. Därefter gick man något skyndsamt igenom recepten för att hinna komma igång med matlagningen.
Att planera, informera och handleda är ändå inte nog. Lektionsledarna bedömer också klasskamraterna gruppvis. De har fått bedömningsmallar med matriser av Karin Holm och ska hålla koll på hur grupperna planerar arbetet, hur de klarar av olika metoder, hanterar livsmedel och använder utrustningen. Karin Holm lugnar dem med att hon inte använder dessa bedömningar när hon sätter betyg men säger att allt ska dokumenteras och kommenteras. Men – och det här är ett stort men – det gäller också att se minst två saker gruppen gör som är bra, att även ge positiv respons.

Just det här med bedömningen är nog det knepigaste, tycker Hugo Nygren, det är svårt att se det positiva eftersom det inte är iögonfallande. Men det blir lättare om man jämför grupperna med varandra.
– Vissa är bättre på att fördela arbetet mellan varandra, vissa har bättre teknik – och andra är bättre på tidsplaneringen, säger han.
Som lök på laxen bedöms även ledargruppen av de övriga i klassen. Elever bedömer elever och blir själva bedömda, som en växelverkan.
När det är dags att äta får varje grupp återkoppling av ledarna, både synpunkter på förbättringsområden och beröm. De får berätta hur de själva tyckte att arbetet gick och hur de tycker att maten smakar. Därefter får gruppen utvärdera lektionsledarna och lämna utvärderingen till Karin Holm.
På det hela får ledargruppen finfin respons, berömmet haglar. En liten invändning från kamraterna är att det inledningsvis skulle varit mindre ”värt att veta-fakta” och mer instruktioner hur rätterna tillagas. Och att tiden inte räckte till för att göra lassin.
– Jag förstod det där med instruktionerna sedan, tänkte att det där skulle vi gått igenom ordentligt, säger Isak Englund när ledargruppen reflekterar.
Han och de andra killarna kommer fram till att tidsplanering är knepigt och att det är klurigt att bedöma andra. De är glada över allt beröm från klasskamraterna och över att alla tyckte att maten var så god – de länsade faten!

Genom att se andra arbeta lär man sig mycket om sig själv

Karin Holm är också nöjd:
– Eleverna ser hur svårt det är att bedöma och det skapar förståelse och respekt, för varandra men även för läraren. De tar det på allvar. Min erfarenhet är att de tänker till, särskilt när de själva blir bedömda samtidigt. Men också – genom att se andra arbeta lär man sig mycket om sig själv, det blir mer tydligt. Till exempel det här med tidsplanering, dagens ledare insåg hur viktig den är i ämnet och hur man inte ska göra.
Den kanske allra mest värdefulla effekten av metoden, enligt Karin Holm, är att den ökar elevernas förståelse för hur svårt – men viktigt – det är att ge positiv kritik. Hur bra man mår av det, hur man växer.
– Att höra bra saker av kamrater, det är viktigt. Att det inte bara är jag som lärare som berömmer, säger hon.

ur Lärarförbundets Magasin