Läs senare

Det är vägen som är mödan värd

av Joakim Gräns
04 Maj 2017
04 Maj 2017
Joakim Gräns är lärare i idrott och hälsa och folkhälsa och undervisar i årskurs 4–9 på Höglundaskolan i Sundsvall. Foto: Linus Meyer.

Han ligger och sprattlar i bassängen. Vattnet stänker. Frustande tittar han upp, ställer sig på botten och säger: ”Det här går inte. Jag kommer aldrig att lära mig. Jag kommer inte kunna simma”.
Ord som jag har hört så många gånger förr som idrottslärare i många olika sammanhang. ”Jag kan inte”, ”Jag vill inte”, ”Det kommer aldrig att gå” och ”Jag kommer aldrig att lära mig”.
Det som slår mig är att det känns lite typiskt vårt ämne – att eleverna kommer till lektioner med en föreställning om hur ämnet ska gå till, att det bara skall vara ett tillfälle att visa det man redan kan, som man lärt sig på fritiden, och bara det som man tycker är kul. Det som också slår mig är att det allt som oftast är en inställning och ord som kommer från elever som är födda i Sverige.
Sedan tänker jag på våra nyanlända elever. För det är ofta de som slänger sig ut i det okända med liv och lust och glädje. Glädjen att få lära sig och att få lära sig nya saker.
Till exempel så erbjöd vår skola, tillsammans med kommunen och simhallen, simskola till de femtiotal elever som inte kunde simma. Vi hade ca 20 som gick regelbundet under tio veckor och det var tio stycken som lärde sig simma. Uteslutande var de nyanlända.
Jag tänker på våra nyanlända som stapplande ger sig ut på skridskoisen och kiknar av skratt. De kämpar, försöker och VILL lära sig, medan deras klasskamrater står bredvid, fryser för de inte klätt sig rätt, gnäller på att fötterna gör ont eller att låneskridskorna är dåligt slipade.
De nyanlända eleverna kämpar med språket och med att förstå instruktionerna om hur en lek eller ett spel går till. Så ofta som de stått bredvid ett par minuter och betraktat hur de andra eleverna gör för att sedan med stor glädje slänga sig in i leken eller spelet.
Jag tror att våra nyanlända elever lär sig mycket under dessa lektioner – men det är samtidigt i sådana situationer som jag tror att alla våra andra elever har mycket att lära av dem.

En klok människa sa en gång att det inte är målet som är det viktiga utan vägen dit. Det kanske är det som våra nyanlända har med sig. Glädjen i att lära sig och göra framsteg – och inte känna frustration över att man inte kan med en gång.
Det är det jag önskar att de andra eleverna kunde se när de kommer till lektionerna och bara vill göra det som de tycker är kul, visa det som de redan kan eller säger att det aldrig kommer att gå. Att vi ibland behöver lära oss nya saker för att utvecklas och att det är vägen dit som är viktig. Det är det som de kan lära sig av sina nyanlända kamrater.

ur Lärarförbundets Magasin