Ingår i temat
Hälsouppdraget
Läs senare

Hälsoundervisningen väcker etiska dilemman

Uppdraget att undervisa om hälsa, näring och träning är komplext. Hur når man alla elever på rätt sätt? Vi samlade fyra lärare för ett samtal om svåra ämnen som överträning, doping, fetma och ätstörningar.

22 Maj 2013
Hälsoundervisningen väcker etiska dilemman
En lärarpanel diskuterar dilemman i undervisningen. Foto: Linus Meyer

Skolklasser består både av elever som tränar jättemycket och personer som inte rör på sig alls. Hur ser ni på det?
EL: Vissa tränar mer och mer, och de som inte gör någonting alls ökar också. Mellanskiktet är inte så stort, de som rör sig lite lagom – det som ger bra hälsoeffekter. Det var lite enklare förr. I dag är många stillasittande med datorer och tv-spel. De är ute mindre trots att de bor nära naturen. Kommunen, politikerna, påverkar också. Vår kommun förtätar och bygger kulvertar för att spara pengar. Sedan ska vi hitta på kompensatoriska åtgärder för att få folk att överhuvud taget gå ut.

CH: Risken finns att de som har ett begränsat rörelsemönster endast rör på sig under lektionstid och inte privat. Jag lägger stor vikt vid egenvärdet under lektionstid så att alla känner sig duktiga på något.

EL: Gruppträning är inne, men det kostar ju.

UT: Hos oss har de börjat ha öppet i idrottssalen så att de som vill får vara kvar och träna efter lektionen. Men då kommer maktlekarna in: ”Ställ dig i mål så får vi skjuta”. Problemet är att det mest är de som inte behöver träna ännu mer som vill.

Hur tar ni upp aktuella hälsofrågor i era ämnen?

UT: Det kommer upp saker från eleverna, som anorexi, gluten och dieter. Luftdieten är Madonnas nya. Man låter bara maten ludda läpparna och dricker saltvatten… De läser tokiga grejer i Veckorevyn. Då pratar vi om det. Jag tycker det kryper ner i åldrarna och det talas mycket om dieter som GI och LCHF. Föräldrarna äter efter dem och barnen påverkas mycket. Jag fångar upp de här frågorna när de tas upp av eleverna, när de har intresset att ta in. Skulle jag vänta till veckan efter är det något annat som är på tapeten istället.

CB: Vi har kört dietdebatt. Veckorevyn skriver om dieter och jag ställde frågan till eleverna: Vilka läser den här tidningen? Min utgångspunkt är att de ska bli medvetna. Vad har de här personerna som påstår sig vara näringsexperter för utbildning? Kan man lita på alla? Vad ligger bakom? Det är enorma mängder pengar man tjänar på dieter… Eleverna har också fått välja ett case, en träningsmänniska, som en ”gladiator” till exempel som de fick välja ut livsmedel till. Maten fick därmed en mening, näringsämnena blev inte så abstrakta längre.

CH: Mina elever har provat att äta och inte äta frukost före idrottande. Jag jobbar också mycket med att neutralisera det här med sport. Jag ser fortfarande många lärare som står med klocka och mäter, men det är inte det idrott och hälsa går ut på.

Märker ni av grupptryck hos eleverna att leva upp till vissa utseendeideal?

CB: Jag tycker det är jättestort. Det är extremt vikt­igt att ha rätt kläder, kroppsform och träna på rätt gym. De som inte har råd märks tydligt. Det skulle inte göra mig något om vi hade skoluniform… Men kroppsideal vägde ännu tyngre förut, jag tycker att H&M och liknande företag lugnat ner sig. Jag tror också att många unga börjat tacka nej till Kissie och andra bloggares konstiga dieter.Foto: Linus Meyer
EL: Grupptryck finns ju alltid, men det går i vågor. Klädbiten har varit bra sista åren, de kan ha alla stilar. Joggingbyxor, tajts, shorts… Man sitter nästan och skakar på huvudet, när alla har vad de tycker är finast och fränast – vilken blandning! Jag tycker vi banne mig kommit ifrån märkena. Och när vi fick en second hand i Byske blev det inne bland eleverna.
UT: Det är mer grupptryck i sjuan när eleverna kommer från olika håll. De är tryggare på ett annat sätt i åttan och framför allt i nian. De blir starkare i sig själva och bryr sig inte. Men de som tränar, de tränar nästan sönder sig för att vara duktiga. Och i nian ska alla tjejer som inte tränat tidigare börja gå på gym.

CH: Grupptryck existerar säkert men jag upplever det inte så utpräglat.

Finns det frågor det är svårt att prata om eftersom eleverna har så olika behov?

EL: Det är jättesvårt att prata om träning för en hel klass, en del slumrar och hör bara vad de vill höra, eller snappar upp något här och där. Man kan inte ha en enda teorilektion och tro att man har fått ut budskapet. Jag skulle ibland vilja dela upp dem: ”Med er vill jag prata såhär: Vila mer! Med er: Försök komma igång med någonting!”.

CH: Det är viktigt förstärka det som är bra hos eleverna och vinna dem så småningom när det gäller att få dem att röra sig mer.

EL: Med alla avarter och problem som finns blir det svårare och svårare. Det gäller att förenkla för ungarna kan inte ta in allt. Ät blandat och vettigt och rör på dig. Det får inte bli så komplicerat så att man inte klarar sitt liv och sin hälsa p

å ett enkelt sätt.

CB: Jag är nog krass och avdramatiserar. En gång hade jag en elev med anorexi och då frågade jag före lektionen om hon skulle ta illa vid sig när vi skulle prata dieter. Man kan inte låtsas som ingenting. Om man kan förmedla kunskapen blir det neutraliserat. När det gäller LCHF säger jag att jag aldrig skulle gå till ett prov utan att ha kolhydratladdat, det är den enda bensin hjärnan går på. Vem åker Vasaloppet utan att ha laddat kroppen med de

n bästa bensinen? Det är enkelt att lägga fram fakta och eleverna köper det. Det viktiga är att jag ger dem kunskap att välja själva.

Finns en risk att ”fel” elever tar åt sig när man pratar om vikten av träning och att hålla vikten?

CH: Jag har haft en elev med anorexi som det blev väldigt jobbigt för när de skulle använda stegräknare. Det är ett dilemma. Men det är skillnad på att jobba med fakta och att arbeta individuellt med en person.

CB: Jag hoppas attjag som lärare stärker deras självförtroende och att de utifrån sina kunskaper kan välja rätt.

UT: Vissa har helt fel självbild och tror att de är tjocka, fast de inte är det, eller att de tränar jättemycket, fast de inte gör det. Vissa tänker bara på socker, fett och lightprodukter. Det finns hets ibland.

EL: Här vill jag förenkla som lärare: Du kan äta vad du vill utan att överdriva bara du rör på dig! Sedan vet vi att det inte är så enkelt, men jag önskar vi fick ut den bilden. Äta, träna, vila.

Ni vågar prata om ätstörningar och modedieter. Är övervikt ett mer tabu ämne?

EL: Övervikt är ju oftast inte en sjukdom på samma sätt som anorexi. Man måste fråga sig varför är eleven så överviktig? Är det bara felaktig kost eller andra sjukdomar, kanske mediciner? Det är känsligt, men det finns elever du måste säga till: Du väger alldeles för mycket för att springa. Det bygger förstås på en enorm personkännedom innan du får göra det. Du kan göra bort dig totalt. Men har jag följt eleven från årskurs sex till nio… De kan tycka att det är skönt att prata om det, de vill ju hitta ett sätt att förändra sin livsstil och kan få hjälp av mig.

UT: Jag tycker att det är mer okej att ta upp anorexi eller bulimi än övervikt. Till en anorektiker säger man: Ät annars dör du. Jag skulle aldrig säga till en överviktig elev: Sluta ät det där, annars dör du. Det vore integritetskränkande.

CB: Jag lär mer ut fakta och tar mig själv som referens. Jag har inte samma omsättning som ni elever har som växer. Vi jämför kalorier i olika saker, morötter och choklad, och pratar om det som allmänfakta. Rör man på sig och gör av med så här många kalorier och äter så här lite går man ner i vikt. Äter man inget fett kan man inte ta upp de fettlö

sliga vitaminerna. Allt har följder. Om man pratar om det på det sättet tycker jag att man som lärare träffar både de över- och underviktiga eleverna.

CH: Min önskan är att arbeta med trygghet så att det upplevs som okej att diskutera det mesta ur hälsosynvinkel, och jag kan använda mig själv som exempel.

När blir det aktuellt att tala om tillskott och doping?

CH: De börjar med proteindrinkar i högstadiet.
CB: När det gäller kosttillskott talar jag om vad det är i dyra proteiner. Vem tjänar pengarna?
EL: Doping upplever jag kommer in i högstadiet. Tidigare handlade det om ryssfemmor och anabola, men nu ändrar det sig så snabbt att allt man får lära sig blir inaktuellt på fem minuter.

UT: De börjar på högstadiet med kosttillskott, exempelvis efedrin som är prestationshöjande. Det är besläktat med amfetamin, men byter man ut en molekyl så är det lagligt om man inte tävlar. Allt ska gå så snabbt – pang, pang, pang. Då köper jag det här bantningspulvret. De säger: Nu ska jag börja med det här! Och då ska de bli jättebra. På kort tid. De ska vara bäst, bäst, bäst! De har alltid någon kompis som har en adhd-diagnos och går på Ritalin och presterar bättre. De är hemskt medvetna om vilka internet­sidor som finns där man kan köpa saker. Alltid finns någon kompis, eller äldre syskon, som man kan ge 300 spänn…

Hur långt sträcker sig ert ansvar som lärare?

CB: Jag tycker det går rätt långt. Ett personligt engagemang gör att man får ett personligt förtroende. Då kan jag få syn på problem och de kan komma till mig och fråga. De märker att jag inte lägger någon värdering i hur de är eller ser ut. Mycket av läraruppdraget beror på känslan, att eleverna känner att du bryr dig om dem.

CH: Det är viktigt med tid som lärare att sitta i korridoren. Det är guld värt för de elever som har större behov än andra. Det märks tydligt i idrott och hälsa vilka det är. Många som har stora behov i teoretiska ämnen lyckas bättre i praktiska ämnen. Och vissa byter aldrig om, men de kommer alltid till lektionen i alla fall.Foto: Linus Meyer
EL: Jag tror att engagemang är det som gör att man stannar i skolan länge. Ibland kan man känna att det går lite för långt. Men ska du komma någonstans måste du bygga en personlig relation. Det är den tiden de plockar ifrån oss lärare med den enorma dokumentationen. Den tar tid från det personliga.

CH: Jag tycker skolan har krånglat till sig. Alla barn som har särskilda behov ska vi sitta i möten om, istället för att vara ute med dem på skolan.

UT: Har ni problem med fattiga elever? Vi kan få tvätta kläder i hem- och konsumentkunskapen, någon har ingen frukost hemma, utan två öl i kylen… Föräldrarna lägger pengar på fel saker så att barnen blir lidande. De kanske inte har gympaskor…

CH: Då fixar jag det, de får ta något kvarglömt, eller något jag har hemma. Och man får gå via Elevhälsan om det är för mycket.

UT: Det är jobbigt när man ska anmäla hit och dit tycker jag, det blir något möte och försvinner sedan bort, man får ingen återkoppling och det tar otroligt lång tid.

CB: Det tycker inte jag. Är det allvar går det fort hos mig.

Det står mindre i läroplanen i hem– och konsumentkunskap än i idrott och hälsa om kropps­ideal. Vad beror det på tror ni?
CB: Man kanske ringaktar det här med kroppsideal och måltidens samvaro lite. Men det står i det centrala innehållet i läroplanen att eleverna ska lära sig komponera måltider efter olika behov.

EL: Vi i idrott och hälsa tillskrivs mer och mer av hälsoperspektivet i varje läroplan. Det handlar om att skapa ett bestående intresse för idrott och en sund hälsa genom resten av livet.

UT: Det borde stå mer i hem- och konsumentkunskap.

Samtalspanelen

Eva Lundqvist (EL), lärare i idrott och hälsa i årskurs F–9 på Byskeskolan i Byske.

Ulrika Tjäder (UT), lärare i hem- och konsumentkunskap i årskurs 7–9 på Helenaskolan i Skövde.

Cecilia Burman (CB), lärare i hem- och konsumentkunskap i årskurs 7–9 på Eklidens skola i Nacka.

Christer Haglund (CH), lärare i idrott och hälsa i årskurs F–9 på Lärcenter i Forshaga.

ur Lärarförbundets Magasin