Läs senare

Här går progressionen som en dans

REPORTAGEI Huddinge kommun samarbetar lärarna i idrott och hälsa för att få en enhetlig syn på bland annat progression.
– Det finns en oerhörd kraft i det kollegiala lärandet, säger Robert Nygren, kommunövergripande förstelärare i ämnet.

Robert Nygren håller idrottslektion på Kungsklippeskolan, Huddinge. Foto Anders G Warne

Kullad!
Flickan i rosa träningstajts och blått jympalinne stannar och börjar taktfast att stampa på stället medan kullaren springer vidare i myllret av klasskompisar.
Det är tvåorna på Kungsklippeskolan i Hudd­inge som har lektion i idrott och hälsa. I dag står det dans på schemat och uppvärmningen består av danskull.
Efter en stund stänger läraren Robert Nygren av musiken och samlar eleverna omkring sig.
– Nu har vi ju tränat på den här dansen i tre lektioner, så ni kan den. I dag ska vi öva på att göra rörelserna ännu snyggare och nästa gång ska vi filma när ni dansar.
Eleverna intar sina startpositioner och Robert Nygren tar plats i mitten av gympasalen där alla kan se honom.
– En, två, tre, fyr.
Robert räknar in till musiken – Macahula dance av Dr Macdoo, mer känd som Dr Bombay – och så far han och alla 28 eleverna iväg i en intensiv och medryckande dans.
– Ta ut rörelserna, ropar Robert Nygren och visar hur man kan jobba med både armar och ben.
Koreografin till Macahula dance är skapad av Eva Lind, även hon lärare i idrott och hälsa i Huddinge kommun.
– Eva delade med sig av den här dansen på vår centrala träff för idrott och hälsalärare här i Huddinge i juni förra året. Hon har gjort ett grundligt arbete med musikanalys och genomtänkta rörelser och jag har kopierat den rakt av, berättar Robert Nygren.

Robert Nygren, lärare
i idrott och hälsa på
Kungsklippeskolan. Foto: Anders G Warne

Sedan 2010 ses alla lärare i idrott och hälsa i Huddinge kommun en till två gånger per termin. Syftet är att implementera LGR 11 och kursplanerna för idrott och hälsa i den dagliga verksamheten. För varje lärområde diskuterar de bland annat arbetssätt, verktyg, bedömning och progression.
På träffen i juni förra året lärde sig lärarna nya danser och dansade sig igenom hela progressionen från ettan till nian.
– Vi diskuterade vilken nivå som är rimlig på lågstadiet och vad som är nästa steg och nästa, berättar Robert Nygren.
Han menar att det är viktigt för likvärdigheten att alla har samma syn på progression.
– Det underlättar också vid överlämning, en idrottslärare på högstadiet i Huddinge kommun vet vilken nivå eleverna ligger på när de kommer, säger Robert Nygren.
Det gemensamma arbetet gör också att lärarna i kommunen kan inspireras och ”låna” lektionsupplägg av varandra, vilket sparar tid och ger nya uppslag.

I år 1 till 3 är jag alltid med och dansar

Robert Nygren är alldeles andfådd efter några varv av Macahula dance, och svettdroppar faller från skägget när han pratar.
– I år 1 till 3 är jag alltid med och dansar koreo­grafierna, eleverna behöver det visuella stödet då, säger han.
Om det däremot hade varit elever i årskurs fem som varit föremål för dagens danslektion hade upplägget sett annorlunda ut. Då hade Robert dansat mindre själv, men fortfarande räknat takten som stöd för eleverna.
– De danser som passar i femman har även fler och mer sammansatta rörelser och eleverna får sätta ihop vissa rörelser själva, säger han.
På lågstadiet jobbar han mycket med att leka in takten och rörelserna, som i danskull till exempel. Men för varje årskurs blir det mer fokus på själva dansen och mindre på leken. På högstadiet har progressionen i dans kommit så långt att eleverna får koreografera en egen dans eller ett eget gympapass med rörelser till musik.

Robert Nygren håller idrottslektion på Kungsklippeskolan, Huddinge. Foto Anders G Warne

Detta låter kanske inte som några konstigheter för en lärare i idrott och hälsa, men är resultatet av diskussioner där Huddinge kommuns idrott och hälsalärare försökt sätta ord på hur svårighetsgraden ökar från lågstadiet till högstadiet.
Robert Nygren menar att alla utbildade lärare i idrott och hälsa har goda ämneskunskaper.
– Däremot är det viktigt att skilja på ämneskunskaper och styrdokument. Progressionen måste ta hänsyn till kursplanen. Men eftersom kursplanen upplevs som otydlig kan lärare tolka den på olika vis. Därför är det viktigt att vi ses och gemensamt diskuterar den. Utan en gemensam definition av dessa ord får vi inte samma progression eller en likvärdig bedömning, säger han.
Det är vätskepaus i gymnastiksalen på Kungsklippeskolan. Förutom att dricka vatten hinner eleverna även med att stå på händer, hänga i basketkorgen och klättra i ribbstolarna. Men när Robert Nygren ropar samlas alla elever i en ring i mitten av salen. Det har blivit dags för dansbattle. Klassen delas in i fyra grupper som får dansa mot varandra.
Fyra steg framåt, fyra steg bakåt, hopp. Och så nästa grupp samma sak.
Rörelserna sitter även om de inte sker helt unisont.

Viktigt att vi ses och gemensamt diskuterar kursplanen

Senaste gången lärarna i idrott och hälsa i Huddinge kommun träffades var i oktober, och då diskuterade de bedömning inom lärområdet dans.
– Vad är det att till viss del röra sig till takt och rytm, frågar Robert Nygren som exempel på vad diskussionerna handlade om.
Precis som med progressionen är det viktigt att ha en likvärdig syn på bedömning, menar han.
– Vi börjar alltid bedömningsdiskussionerna med att titta på filmsekvenser, i det här fallet på elever som dansar. Sedan håller vi upp lappar med ett betyg, precis som Let’s Dance-juryn, berättar Robert Nygren.
Syftet är inte att gemensamt komma fram till ett A eller C, utan att få igång en diskussion där lärarna får motivera sina val.
– Till en början kan bedömningarna skilja sig åt. Men när vi har pratat ett tag och lyssnat på varandra, så brukar vi ha ganska lika syn på skillnaden mellan att till exempel röra sig i takt och rytm på C- eller A-nivå.
När musiken till slut tystnar i Kungsklippeskolans gymnastiksal slänger sig flera elever ner på golvet i ren utmattning.
– Bra jobbat!
Robert Nygren berömmer eleverna för dagens insats när han samlar dem i mitten av salen en sista gång. Han berättar att eleverna gärna få ha färgglada kläder på sig nästa vecka när de ska filma dansen. Och helst en huvudbonad.
– Vad skulle det kunna vara, frågar han och överöses genast med svar:
– Peruk!
– Turban!
– Cykelhjälm!

 

ur Lärarförbundets Magasin