Läs senare

Man ska inte köra sitt eget race

DJUPDYKNINGFull rulle som förstelärare – fast det var det ju tidigare också. Skillnaden är lite mer pappersjobb och mer i lön, menar idrott och hälsaläraren Linda Persson.

Grupparbete. Samarbetets­lektioner ingår i Linda Perssons uppgifter som förstelärare. Foto: Anders G Warne

Det är måndag morgon på Rösjöskolan i Sollentuna utanför Stockholm. Linda Persson har som vanligt ovanligt många bollar i luften eftersom måndagar är förstelärardag.
Många bollar i luften har även eleverna i särskolegruppen Elefanterna. Särskoleeleverna är indelade i grupper efter motoriska färdigheter och förutom läraren i idrott och hälsa samt elevassistenter närvarar alltid en motorikpedagog. Eftersom Linda Persson även är motorikpedagog har hon dubbla roller.
Elefanterna har härmat andra djur; gått och låtit som apor, lejon, katter, och de har klarat av en klurig hinderbana. Nu är de i full gång med att kasta fjäderbollar och stöta kulor. Efter mycket uppmuntran får eleven Joakim Palmborg iväg en kula. Det går fint, Linda Persson tecknar ”jättelångt” med händerna och det hela avslutas med en high five och glada miner.
Linda Persson har ingen formell utbildning i tecken som stöd utan har lärt sig genom internutbildningar och av assistenter.
– Tecken som stöd är bra för alla och särskilt för dem som inte kan språket ännu. Och eleverna tycker det är kul! säger hon.

Foto: Anders G Warne

”Jag fungerar som en konsult” Linda Persson, förste­lärare i idrott och hälsa på Rösjöskolan. 

I kommunen drivs projektet Tillgänglig skola sedan några år tillbaka. På Rösjöskolan är Linda Persson en av de ansvariga:
– Det handlar om integrering och om att undvika exkluderande grupper. Vi måste tänka om och tänka till för att bli tillgängliga för fler och för alla. Vi jobbar efter olika moduler, till exempel språkutvecklande arbetssätt där tecken som stöd är en metod. Bildstöd är en annan, det använder vi oss av i grundskolan, säger hon.
Linda Persson är även ansvarig för skolans motoriksatsning som innebär att utbildade motorikpedagoger kartlägger eleverna och tillsammans med lärare i idrott och hälsa gör individuella motorikplaner till elever som behöver. Detta startade i augusti förra året med särskolans 60 elever men ska nu även in i grundskolan. Motoriksatsningen initierades av skolans rektor Kennet Fröjd, lärare i idrott och hälsa och dessutom professor i handikappvetenskap.
– Det är bra att kunna dra nytta av hans kompetens, han håller i motorikpedagogutbildningen. Jag har insett, så här i efterhand, hur lite vi lärde oss om motorik på lärarutbildningen, säger Linda Persson.

Jag har inte blivit ifrågasatt av mina kollegor

Hon undervisar i svenska och matematik i grundskolan hälften av sin undervisningstid och i idrott och hälsa i särskolan den andra hälften. Men nu i höst ska hon även hålla i idrott och hälsa för förskoleklassen, vilket hon tycker är kanon:
– Nästan överallt måste förskollärarna annars själva hålla i de lektionerna, vilket är konstigt.
Måndagar är, som sagt, förstelärardagar. I och med förstelärartjänsten har Linda Persson nedsatt undervisningstid och denna planeringstid har hon förlagt till måndagar. Inom försteläraruppdraget ingår, förutom den redan nämnda motoriksatsningen och kommunens tillgänglighetsprojekt, att vara mentor åt skolans nyutexaminerade idrott och hälsalärare och huvudansvarig för ämnet på skolan, liksom att tillsammans med kommunens två andra förstelärare i ämnet vara samordnare och planera sju träffar per termin med kommunens alla lärare i idrott och hälsa. Som förstelärare driver Linda Persson också skolutveckling och fysisk aktivitet för hela skolan.
– Det finns många utåtagerande, oroliga elever som inte kan sitta still. De behöver röra på sig. Jag fungerar som en konsult, kan man säga, jag hittar på olika lösningar och så är det upp till lärarna att pröva dem, säger hon.
En sådan lösning är ”det aktiva klassrummet”. Det innebär, till exempel, ståbord för eleverna.
– Vi börjar förstås med de klassrum där lärarna är positiva, vill testa. Det finns också planer på att måla hela väggar med whiteboardfärg, att lägga ut kuddar och balansmattor på golvet, ställa fram skärmar och erbjuda hörselskydd. Allt för att rummet ska bli mer rörligt men ändå inte stökigt, säger hon.

Metafor. Både Linda Persson och hennes elever har många bollar i luften. Foto: Anders G Warne
Engagemang. Delad glädje är dubbel glädje. Foto: Anders G Warne
Linda Persson Foto: Anders G Warne

Till många klassrum har Linda Persson gjort aktivitetskyltar där eleverna ska samla kryss genom att göra olika rörelser.
– Det är sagt att man ska göra minst två men max fyra – det får ju inte bli så att eleven far runt hela lektionen. Men det funkar bra, tycker de lärare som har dem.
Linda Persson är också med i en processgrupp som driver ett forskningsprojekt för att ta fram material för formativ bedömning på särskolan tillsammans med forskaren Daniel Östlund.
– Till exempel: hur ska jag få mina elever i särskolan att krypa korrekt när jag inte kan kommunicera muntligt med dem? Vi tar fram redskap för det, som filmer.
Andra åtaganden är att planera ett stort mästerskap mellan särskolor i olika kommuner, skolans friidrottsdagar och campingutflykter med treor och femmor.
– Det är jag som är ytterst ansvarig för föräldrakontakter, att se till att all utrustning finns och fungerar och så vidare. Det handlar mycket om olika informationsutskick, säger Linda Persson som nyligen också kom ut med boken Lärarens guide till idrott och hälsa som hon har skrivit tillsammans med Åsa Rindstål som också är lärare i ämnet.
Hur hinner du med?
– Jag gör förstås inte allt detta samtidigt utan fokuserar på olika saker olika måndagar. Och faktum är att det inte är någon större skillnad mot tidigare, jag gjorde ungefär samma saker. Största skillnaden är att jag får mer betalt nu, säger hon först men kommer på:
– Möjligtvis är det mer administrativt arbete, mer pappersjobb. Men samtidigt har jag blivit bättre på att utnyttja arbetstiden och jobbar mer effektivt, fortsätter hon.
Den här dagen inleddes med en lektion i idrott och hälsa för särskolan mellan klockan 8 och 9. Linda Persson hade sedan planeringstid fram till klockan 10 då hon ska hålla en lektion i samarbetsövningar för en femma fram till klockan 11. Därefter ska hon äta med barnen, ha egen lunch och förstelärartid fram till klockan 14, då hon i vanliga fall brukar ha handledning. Förutom att hon är mentor för en nyutexaminerad lärare handleder Linda Persson nämligen också två lärarassistenter, en av skolans lärare har nyligen slutat och i väntan på en ny har assistenterna fått ta över lärarens lektioner i idrott och hälsa.
– Det funkar bra men självklart behöver de handledning och så behöver vi prata bedömning, som jag ansvarar för. Men i dag blir det ingen handledning, i stället väntar en anställningsintervju med en eventuell ny kollega, säger Linda Persson.
Samarbetsövningarna med femmorna är en tillsatt lektion, det är en av uppgifterna som förstelärare att ordna sådant. Linda Persson beskriver klassen som lite spretig, att många har svårt med relationer, att de har svårt att ta i varandra. Det blir ofta för hårt och med armar och ben som far ut.
– Det är så himla viktigt att jobba med gruppen, med att skapa relationer, säger hon.

 

Pappersjobb. Det administrativa arbetet har ökat sedan Linda Persson blev förstelärare. Foto: Anders G Warne

Tillsammans med klassläraren går hon och eleverna ut i skogen i dag och gör olika samarbetsövningar, det hela avslutas med Sagan om ringen och leken hinner precis ta slut innan det är dags för lunch.
– Vad bra det gick i dag, vilka framsteg ni gör! Förra gången hann ni spela tre gånger eftersom ni hittade ringen så snabbt, i dag samarbetade ni verkligen och hade en taktik, säger Linda Persson till femmorna, som verkar nöjda över både övningarna och sig själva.
Samarbete är även viktigt i rollen som förstelärare:
– Man ska absolut inte köra sitt eget race. Som jag ser det är huvuduppgiften att dra igång kollegor, att vara inspiratör, stöttepelare och handledare, säger Linda Persson som har varit förstelärare sedan 2015 då tre förstelärartjänster utlystes på Rösjöskolan.
Hon blev uppmuntrad av sin chef att söka.
– Jag ville förstås själv, gillade reformen och systemet med förstelärare. Min sambo är i mediabranschen, där är det inte ett dugg konstigt med karriärtjänster, där har man uppdelningen senior och junior, säger hon.
Trots att hon gillar reformen tycker hon att den kunde varit mer strukturerad och genomtänkt.
– Här på skolan ska vi sex förstelärare nu ha en egen utvecklingsgrupp där vi pratar om planering, mötestid, mentorstid och så vidare. Det kommer att göra det lättare.

Det blev en del turbulens i kommunen i samband med lärarlönelyftet. Det var inte meningen att förstelärarna skulle få ta del av det eftersom de redan hade mer betalt.
– Men förstelärartjänsten är bara på tre år vilket också gäller lönen! Vilket innebar att vi skulle halka efter rejält då det gällde våra ordinarie löner, säger Linda Persson och berättar att det blev vilda protester som i slutändan hjälpte:
– Nu är våra tjänster permanenta.
Hon är noga med att påpeka att hon själv inte fått känna av något sådant men vet att det finns skolor där det förekommit utfrysning av förstelärare och personer som avhöll sig från att söka i rädsla för att göra sig ovän med kollegiet: ”Jag tänker inte ens söka för man blir så utsatt.”
– Men för min egen del har det inte varit några konstigheter, jag har inte blivit ifrågasatt av mina kollegor eftersom de vet att jag redan gjorde jobbet, konstaterar Linda Persson.

Alla artiklar i temat Djupdykning: Karriärtjänster (6)

ur Lärarförbundets Magasin