Läs senare

”Nu gäller det att köra på!”

Det är stor skillnad på att laga mat till sig själv och att laga mat till betalande gäster. Har man bjudit in lokalbefolkningen på sopplunch får man skärpa sig.

12 Okt 2014
”Nu gäller det att köra på!”
Foto: Anders G Warne

Det är ett gäng beslutsamma nior som samlas i hem- och konsumentkunskapssalen på Rådmansö skola utanför Norrtälje den här tisdagsmorgonen. Det känns att det är något särskilt på gång. Erik Andersson sammanfattar stämningen väl när han direkt börjar jobba med orden ”Nu gäller det att köra på!” Klockan är visserligen bara kvart över åtta än så länge men redan klockan elva måste allt vara klart. Då är det dags att packa bilarna och åka bort till församlingshemmet strax intill. För klockan tolv kommer gästerna. Om de blir tio eller femtio vet ingen. De har nämligen blivit inbjudna via en annons i lokaltidningen.

Inbjudna till vad då? Jo, till sopplunch så klart.
Foto: Anders G Warne
– Vi brukar anordna sopplunch i församlingshemmet en gång per termin. Jag tycker att det är bra som en koll av vad niorna har lärt sig. Medan de jobbar går jag runt och frågar hur de tänker, säger läraren Jessica Ingerby.

Hon blev utsedd till årets HK-lärare 2013 av Lärarförbundet. Bland annat prisades hon för sin förmåga att skapa uppgifter där eleverna får samverka med bygden runt omkring och använda sina kunskaper i autentiska situationer.

Just sopplunchen har en särskild historia. Den började för åtta år sedan som ett försök att överbrygga en konflikt mellan skolan och det omkringliggande samhället. Just då gick en grupp elever som var väldigt röriga på skolan. Många av de äldre som bodde runtomkring blev rädda när eleverna kom farandes på sina mopeder och tyckte att skolan skulle hålla bättre koll. Det gick så långt att skolan började få dåligt rykte.

– Så vi började fundera på vad vi kunde göra för att överbrygga konflikten. Vi såg egentligen inte de här eleverna som så särskilt avancerade. De i sin tur var väldigt upprörda över de äldre som stod och hytte med nävarna åt dem överallt. Så det gällde att hitta ett sätt att mötas, berättar Jessica Ingerby.Foto: Anders G Warne
Då föddes idén att bjuda in allmänheten till det intilliggande församlingshemmet på en sopplunch tillagad i hem- och konsumentkunskapen av skolans nior. Prästen fick många nyfikna på bygden att komma och resultatet blev mycket lyckat.

– En av eleverna kom efteråt och berättade att han den dagen hade fått femton nya kompisar, alla över 75 bast, säger Jessica Ingerby med ett nöjt skratt.

Det var först efteråt som hon såg fördelen med lunchen som ett underlag för betygssättningen. Den anknyter till styrdokumenten på så många sätt. Inte minst till det som står i kapitel två om samspel med olika människor och närsamhället och ansvar för miljön. Dessutom kommer ju det mesta med som står i kursplanen under mat och hälsa. Planering, genomförande, metod, hygien, ansvar, samarbete och ekonomi.

– Det är rätt mycket att rådda med för att allt ska fungera men det är det värt. Jag får se vad eleverna går för i en riktig situation och de lär sig jättemycket på den här dagen, konstaterar Jessica Ingerby.Foto: Anders G Warne
Eleverna får fria händer att välja vad de ska laga inom ramen för det som ska bjudas på, vilket är två sorters soppor med tillhörande bröd och någon form av efterrättskaka. Just i dag har valet fallit på en meny bestående av en italiensk kycklingsoppa med sidfläsk, en rostad grönsakssoppa med vitlökscrème, ett morotsbröd och ett ljust matbröd. Och till avslut mormors chokladkaka, också kallad kärleksmums.

Eleverna arbetar fokuserat i köken och snart börjar en doft av vitlök och choklad sprida sig i salen. De har inte övat på tillagningen av sina val tidigare så det är skarpt läge direkt. Något som ställer höga krav både på dem och på Jessica Ingerby som går runt i rummet med hökögon och håller koll. Skulle något misslyckas är det ju inte bara de själva som drabbas denna gång.

Den vetskapen håller alla alerta och killarna som bakar chokladkaka upptäcker själva skrivfelet de gjorde när de räknade om receptet till en större sats. Det ska nog inte vara fyra deciliter bakpulver utan det måste väl vara teskedar det ska stå? Bra, konstaterar Jessica Ingerby när hon får höra om räddningen, i dag är inte rätta dagen för kemiska experiment i ugnen.

I soppköken skalas och hackas det för fullt. Hur stora ska bitarna egentligen vara? Ingen vet ju hur många de båda sopporna ska räcka till. Tjugo eller femtio personer? Gör små, små bitar, tipsar Jessica Ingerby. Det är inte bara godare att få in i munnen, det gör också att soppan räcker till fler. Helst ska ju alla få några bitar kött, så att någon inte bara får morötter.

– I soppa har man mindre bitar, i en gryta gärna lite större, förklarar hon för en tjej som protesterar lite eftersom hon gärna vill skära lite större bitar av kycklingen, den krymper ju vid stekningen.Foto: Anders G Warne
Ett tag verkar det bli kris med ugnar när plåtarna med grönsaker som ska rostas ser ut att bli klara samtidigt som bröden har jäst klart. Men det löser sig med lite kortare jästid för några av bröden och några plåtar med grönsaker åt gången. En spis tycks inte fungera och Jessica Ingerby springer ut för att se om en propp har gått. Det har det inte. Däremot visar det sig efter en stund att någon av misstag stängt av spisen i stället för bara ugnen som var meningen.

En koll på klockan avslöjar att det lugnt, än är den inte elva och eleverna hinner till och med ta en kort rast innan det är dags för den sista avsmakningen av sopporna. Därefter är det dags att packa ner i backar och förflytta både mat och människor till församlingshemmet.

Den ena soppan är lite smaklös och lite extra kryddor får tillsättas. En av killarna tycker att den också behöver lite mer salt och häller i lite till under stränga förmaningar att inte ta för mycket. För mycket salt är svårare att reparera än för lite.

– Peppar, peppar, ta i trä, så har inte det hänt än men jag brukar köpa in lite extra grönsaker ifall någon soppa behöver drygas ut. Dessutom brukar vi frysa in om det blir soppa över så att vi har i reserv till nästa gång, säger Jessica Ingerby.

Foto: Anders G WarneFör det är ju inte bara smaksättningen som kan gå fel, även själva förflyttningen är ett orosmoment. Att snubbla i trappan med en soppgryta är lätt hänt, för att inte tala om det nervösa i att balansera grytorna i knäna under bilfärden uppför backen till församlingshemmet. Men allt går bra även denna gång och hela sällskapet anländer utan missöden med tio minuter till godo. Väl framme tar dukning och framplockning vid. Vem sätter på kaffe, vem skär upp bröd, vem bär ut tallrikar och koppar och vem skriver trettio kronor på ett papper och ställer ut på bordet? Kvart i tolv är allt klart och Jessica Ingerby samlar gruppen framför det dukade serveringsbordet.

– Stanna till lite och bara titta vad fint ni har gjort, uppmanar hon och fortsätter med en fråga:

– Vem börjar servera soppa? Sara och Erik? Bra, sedan turas ni om.

– Ska vi börja? Vad läskigt, mumlar Erik Andersson, och ser lite nervös ut.

Han är inte den enda som verkar lite tagen av stundens allvar. När gästerna börjar droppa in säger Jessica Ingerby åt eleverna att hälsa välkommen men de är först lite blyga och det tar en stund innan de kommer igång. Lunchen börjar med underhållning av skolans lågstadieelever som traditionsenligt kommer förbi och sjunger några sånger. I dag står bland annat Teddybjörnen Fredriksson på repertoaren. Därefter får niorna presentera vad de har lagat medan lågstadieeleverna smiter ut bakvägen och sedan kan själva serveringen börja. Runt tjugo personer har kommit för att äta soppa i dag. Det är lite färre än vanligt men lunchen har denna dag konkurrens av en lokal bouletävling så det är inte så konstigt. Att hitta en dag som passar är inte helt enkelt, niornas schema är som bekant rätt fullspäckat med nationella prov och Jessica Ingerby är tacksam över att kollegorna låter henne låna dem en hel dag.

– Det är nästan bara bra att det inte kommer jättemånga gäster, även om det förstås också är roligt, men då blir det lite stressigare och man måste vara med mer och se till att allt hela tiden är påfyllt, konstaterar hon.Foto: Anders G Warne
När alla har ätit klart finns det en del bröd kvar och Jessica Ingerby föreslår att man ska ordna en brödauktion och plockar fram plastpåsar att lägga brödet i.

– Hur mycket ska vi ta betalt då, frågar någon.

– Fråga gästerna vad de vill betala, blir svaret.

Det receptet är framgångsrikt, snart är både brödet och de överblivna chokladkakorna sålda och gästerna börjar droppa av. För eleverna återstår undanplockning och disk innan de rätt utmattade sjunker ner i en soffgrupp. Jessica Ingerby ger dem med beröm godkänt och nöjda beger även de sig hemåt och lämnar en minst lika utmattad lärare kvar i soffan.

– Puh, det känns alltid som en väldig lättnad när allt är färdigt, det blir så intensivt, säger hon och tillåter sig att njuta av en kopp kaffe i lugn och ro innan hon plockar med sig det sista och lämnar lokalen hon också.

Trött men ändå fullt beredd att ge sig i kast med uppgiften igen nästa termin.

Hur tycker du det gick idag?

Erik Andersson (bakade efterrättskaka):

– Jag tycker att det har gått bra. Alla verkar tycka att det är gott och trevligt. Det är ju lite nervöst när man har gjort något som andra ska ta del av men det såg schysst ut och alla verkar nöjda. Det har varit kul.

Elias Ekekihl (lagade soppa):

– Jättebra. Egentligen skulle vi ha gjort en thaisoppa men det gick inte att få tag i alla ingredienser så vi fick göra en italiensk soppa i stället. Men det verkar som att många tyckte om den så jag är nöjd.

Lovisa Zetterberg (bakade matbröd):

– Det har gått jättebra. Allt från att laga maten, till att ta hit den och duka. Vi fick korta ner jästiden lite men det gick bra i alla fall. Det är kul att göra något annorlunda och alla som kom verkar snälla.

ur Lärarförbundets Magasin