Läs senare

Om att se döden i vitögat

av Emma Holström
17 Nov 2017
17 Nov 2017
Emma Holström, lärare i idrott och hälsa samt matematik på Sven Eriksons­gymnasiet i Borås. Foto: Linus Meyer

I ögonvrån ser jag bilen som kommer från vänster. Jag uppfattar att den som kör bilen inte ser mig. Jag förstår att jag inte kommer hinna stanna och att krocken är ett faktum. Trycker hårt på bromsen, flyger över styret och in i sidan på bilen. Under min färd i luften, innan jag slår i marken, är jag ganska säker på att detta blir min död.

Har du någon gång varit riktigt rädd? Så rädd att du tror att ditt liv är i fara? Den rädslan möter jag hos några av mina elever under simundervisningen. Elever som med nöd och näppe klarat sig över havet i överfulla gummibåtar. Att lära sig simma som nyanländ handlar inte så mycket om teknik och rörelseförmåga som det handlar om psykologi.

Min uppgift som idrottslärare är till största delen att få mina elever att förstå att de inte kommer att dö om de tar sig ner i vattnet. Utifrån varje elev behöver jag skapa trygghet och känsla av att de kommer att överleva lektionen. Som idrottslärare är dessa arbetsuppgifter helt nya för mig. Innan jag undervisade nyanlända hade jag aldrig lärt någon elev på gymnasiet att simma. Några av våra nyanlända elever kan inte simma alls. Oavsett förkunskaper har många av dem varit med om farliga färder över havet på sin flykt till vårt land. Flera av våra nyanlända elever har sett andra människor och kanske närstående gå under i havet och försvinna för alltid. Havet och vattnet är deras fiende och en del av deras mardrömmar.

Känslan att vara livrädd för vatten är svår för mig att förstå. Men jag märker att den finns där. Jag kan se skräcken i ögonen och jag ser de spända musklerna. Jag talar lugnt. Jag håller i eleven och den flyter försiktigt på rygg med hjälp av flytkorv och mitt grepp. Sakta och försiktigt tar vi oss runt i bassängen. Eleven blir mer och mer avslappnad och till slut vågar den även röra lite på armar och ben. Efter en tid kan jag släppa taget och eleven kan på egen hand, med hjälp av flytkorven, ta sig fram på rygg i vattnet. Till slut går det även att doppa huvudet och få in vatten i näsa och mun, utan att bli rädd. Efter lektionen frågar jag om det känns okej. Eleven ler och säger att det är roligt, men att den har ”druckit mycket vatten”. Efter 20 år i yrket har jag sällan känt sådan glädje och nytta som när någon av mina elever lärt sig simma. Simma för livet. Simma utan fruktan för döden.

Det jag har lärt mig av min egen rädsla är att det finns så mycket i livet att vara rädd om. Jag har även lärt mig att det är bra att ha cykelhjälm. Den räddade mitt liv.

ur Lärarförbundets Magasin