Läs senare

Prestation ur genusperspektiv

10 Mar 2011

Häromveckan tittade jag på två program där de mest framstående tävlingskockarna imponerade med sin mat. Det ena handlade om Sveriges Mikael Myllemäki i Bocuse d’Or och det andra om Årets kock. VM och SM med andra ord. Fantastiskt inspirerande matlagning som fick mig att längta tillbaka till yrkesåren som kock. Men samtidigt, småbarnsförälder som jag är, fick det faktum att flera av kockarna är småbarnspappor mig att fundera. Vilka prestationer har inte deras kvinnor fått göra för att få livssituationen att gå ihop? Spelar det någon roll vad vi säger till barnen i skolan om hur viktigt det är att dela på arbetet i hemmet när vuxenvärlden visar de beundrande fruarna i publiken med barnen i famnen och familjefadern glänsande på scenen?
Missförstå mig inte. Jag gillar tävlingar. De får oss att anstränga oss och växa på flera plan, men jag tycker samtidigt att det är viktigt att se baksidan. När elever ska träna sig i att utföra hushållssysslor visar forskning att det inte är accepterat bland pojkar att visa sig alltför intresserade. Deras öppna engagemang visade sig först när man införde ett tävlingsmoment i matlagningen.

Med genusglasögon har jag också sett att betydligt fler av flickeleverna på min gymnasieskola deltar i bara strumporna än vad pojkarna gör i idrott och hälsa. Hur kommer det sig? När vi senast rörde oss med snabba riktningsändringar och vissa halkade runt utan samma möjligheter som de med skor, slogs jag av en ny tanke. Kanske är det så att de inte vill ha samma möjligheter, inte vill utmana och utmanas ens i lekfulla former. Med bara strumpor har man inte samma förväntningar på att röra sig snabbt och man kan delta utan att ens fysiska förmåga eller oförmåga exponeras. Och med en hälsoinriktad undervisning finns det faktiskt fördelar med att individen själv kan forma sitt kollektiva deltagande på det sättet. En långsiktig strävan är naturligtvis att idrottsskor är bra och många gånger gynnar den fysiska upplevelsen av egen fart, kraft och förmåga. Kan det vara så att vi stänger dörrar med rigida regler och missar någon elev som vi verkligen vill ha med på lektionerna.

En lösning kanske kan vara att se det som att flickorna faktiskt har nivågrupperat sig själva? Det kan naturligtvis vara så att jag gör en höna av en fjäder här. Är det så enkelt att flickor mer sällan vill lägga pengar på idrottsskor för att de har större ambitioner att handla andra, snyggare skor?

ur Lärarförbundets Magasin