Läs senare

Sätt tidstjuven i utvisningsbåset

Eleverna rör sig alldeles för lite på idrottslektionerna. Lärarna måste höja tempot rejält, tycker forskaren Anders Raustorp och ger tips om hur det kan gå till.

09 Dec 2016
Illustration Valero Doval

Barn och ungdomar behöver enligt Världshälsoorganisationen WHO vara fysiskt aktiva minst en timme om dagen på måttlig eller hög nivå. Målet kan nås med en rask promenad. Och sju timmar i veckan låter väl inte omöjligt?
Men så enkelt är det tyvärr inte, i alla fall inte vad gäller idrottslektionerna. För det första är de inte 60 minuter långa och för det andra är elevernas aktivitet låg eller obefintlig större delen av tiden. Det visar en studie från Göteborgs universitet och Linnéuniversitetet i Kalmar.

Forskarna granskade 39 lektioner på fyra vanliga svenska skolor. 149 elever i årskurs två, fem och åtta fick sätta på sig accelerometrar – ett slags avancerade stegräknare – som mätte hur mycket de rörde sig. Det visade sig att eleverna i genomsnitt bara var aktiva på måttlig nivå eller mer under en fjärdedel av lektionstiden, som totalt var 40 eller 50 minuter. Det var inga större skillnader beroende på elevernas kön eller ålder.
– 25 procents aktivitet är lågt internationellt sett och siffran borde vara mycket högre med tanke på hur viktig fysisk aktivitet visat sig vara för den fysiska och psykiska hälsan – och inte minst för kognition och inlärning, säger Anders Raustorp, docent i fysioterapi och lektor vid institutionen för kost- och idrotts­vetenskap i Göteborg.

Trots det blygsamma resultatet miss­tröstar han inte om idrottsämnets betydelse för de ungas välmående.
– Jag väljer att se den enorma potentialen. Det är bara i skolan vi når alla unga och både kan undervisa om hur viktig fysisk aktivitet är och faktiskt få dem att röra sig ordentligt på idrottslektionerna. Självklart kan inte idrottslärarna ha ansvar för att alla elever rör sig så mycket som de borde, men en eller ett par timmar till på schemat varje vecka skulle kunna göra stor skillnad – särskilt på högstadiet där elevernas rörelse på
rasterna är mycket begränsad.
Till ämnets stora möjligheter räknar Anders Raustorp också att den fysiska intensiteten med enkla medel kan ökas.
I studien varierade den mycket mellan olika lektioner och aktiviteter. Dans visade sig vara lågintensivt, beroende på långa stillastående instruktioner. Lekar, orientering och fitness – alltså konditions- och styrketräning via hinderbanor och cirkelträning – ledde tvärtom till höga värden, som mest 72 procent, på accelero­metrarna.
Det betyder inte att lugna moment i undervisningen kan och bör slopas,
betonar Anders Raustorp.
– Lärarna måste följa läroplan och därmed även hålla en del teoretiska lektioner. På de övriga går det heller aldrig att nå 100 procents aktivitet för det krävs alltid en del instruktioner och observationer. Men jag skulle gärna se 50 procents aktivitet som ett strävansmål i kursplanen. Det skulle kunna förändra idrottsämnet i grunden genom att flytta fokus från den traditionella träningsläran om kondition, styrka och rörlighet till sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa.
Anders Raustorp reagerade under studiens gång på några riktiga tidstjuvar – särskilt att flera av lärarna vid varje samling snällt och tålmodigt väntade tills eleverna självmant slutade prata med varandra.
– Det var flera samlingar under varje lektion och varje gång gick våra mätare ner på noll. Lärarna måste höja tempot och tajta till lektionerna, till exempel genom att alltid när det är möjligt hålla instruktionerna korta och rappa och sedan låta eleverna jobba ett bra tag innan det är dags för en ny snabb genomgång inför nästa moment. Det gäller att få till mycket mer fart och fläkt, eftersom det ger både omedelbara och långsiktiga hälsovinster.

Annat som mätbart sänkte aktiviteten var bollspel med många avbytare och lekar där några deltagare snabbt blev utslagna och sedan fick sitta och titta på.
– Aktiviteternas olika karaktär är utslagsgivande för intensiteten. En del ger mer utrymme för rörelse än andra. I bollekar jagas alla, men i bollspel som fotboll och basket tar de duktiga för sig mer, samtidigt som andra drar sig undan. Eleverna själva brukar ofta vilja spela brännboll. Men när de får göra det rör sig vissa knappt alls. Den typen av aktiviteter ska man ransonera, tycker Anders Raustorp.
Lektionerna i studien leddes av ett tiotal olika lärare. En tredjedel var utbildade idrottslärare, men det spelade ingen roll för hur aktiva eleverna var i genomsnitt. Däremot fanns det alltså stora skillnader mellan elever under samma lektion. Anders Raustorp betonar hur viktigt det är att de olikheterna mini­meras, genom att alla elever fås att känna lust att delta fullt ut.
– Ett bra sätt är att utmana eleverna. De kan med enkla stegräknare få mäta hur olika beteenden påverkar den egna aktivitetsnivån. Om vi samtidigt påtalar hur viktig rörelse är för skolprestationen kan det öka motivationen – både under idrottslektionerna och i vardagslivet.

Många elever behöver också få sin fysiska självkänsla stärkt. Anders Raustorp rekommenderar lärare att ge sitt villkorslösa stöd till alla som försöker,
i stället för att sträva efter rörelsemässig perfektion.
– Det räcker att lära ut de grovmotoriska färdigheterna. Eleverna ska få en bred rörelsemässig bas så att de till exempel kan åka skridsko, orientera och simma. Det ständiga jämförandet elever emellan måste försvinna – att alla vill vara med är mycket viktigare än vad som presteras. Stämningen i klassen ska vara sådan att var och en vågar köra på och ha kul, utifrån sina förutsättningar.
Lärarna bör därför också organisera undervisningen så att det finns olika mål att sträva mot och nå, säger Anders Raustorp.
– Både de som har stor skicklighet och de som inte har så goda förutsättningar måste kunna få ut något av lektionen. Den ska vara som ett höjdhopp där
ribban ligger högt på den ena stolpen och lågt på den andra.

Anders Raustorps studie heter Levels of physical activity during physical education lessons in Sweden och är publicerad i Acta Paediatrica.

ur Lärarförbundets Magasin