Läs senare

Svaga elever blir starkare

Långa lektionspass gynnar jämställdheten. Det anser Malin Hellsten vars hem- och konsumentkunskapslektioner är 150 minuter.
Det ger killarna tid att öva.

20 Sep 2015

Foto: Alexander von Sydow
Det kommer att vara bilder på döda människor i filmen så håll någon i handen.

Malin Hellsten, lärare i hem- och konsumentkunskap på Skogstorpsskolan i Kumla, börjar åttornas lektion med en tragisk återblick. Det är i dag två år sedan en felkonstruerad fabrik i Bangladesh rasade samman och dödade över 1 100 textilarbetare. Normalt brukar Malin Hellsten inte ta upp det globala perspektivet på hållbar utveckling förrän i nian men eftersom det i dag är den exakta tvåårsdagen av katastrofen bestämde hon sig för att så ett frö inför nästa års lektioner.

– Jag funderade länge på om det var okej att visa ett filmklipp med bilder från katastrofen och rådfrågade en kollega innan jag bestämde mig, kommenterar hon efteråt.

Eleverna verkar ta filmen på rätt sätt och håller med sin lärare om att det inte är okej att pressa priserna på kläder så lågt att arbetarnas säkerhet riskeras. När de vänder ut och in på vänstra sidan av sina tröjor ser de att de flesta av tröjorna är tillverkade i väldigt fattiga länder som just Bangladesh och Kambodja där det finns billig arbetskraft som är beredd att arbeta under farliga arbetsvillkor för att få mat.

– Om fler och fler lyfter det här som ett problem och ställer frågor när de handlar kläder så kan vi påverka företagen att se till så att inte sådant här händer igen, säger Malin Hellsten.

Hon övergår sedan till det den här lektionen egentligen ska handla om, nämligen att hushålla med både pengar och resurser genom att för det första se till att det blir så lite svinn som möjligt och för det andra ta tillvara det svinn som ändå blir. Men innan eleverna får ge sig i kast med dagens matlagningsuppgift – att laga middag på rester – får de se ytterligare några filmklipp, bland annat från Konsumentverkets film Släng inte maten, och höra Malin Hellsten påminna om varför man inte ska diska i rinnande vatten eller lämna kylvaror framme. Tempot är lugnt och tillåtande. Tonen är skämtsam även om ämnet är på allvar och föreläsningen är utformad som en dialog med tid för eftertanke. Avslutningsvis får eleverna i smågrupper svara på några frågor om vad som gåtts igenom. Det görs i digital form med hjälp av appen Socrative.

I väntan på att den sista gruppen, som haft lite svårt att få igång sin dator, ska bli klar delar Malin Hellsten in halvklassen i tre grupper. Sedan frågar hon eleverna om de kan komma på några rätter som är tacksamma att göra på rester.

– Paj, svarar någon.

– Pastasallad, föreslår någon annan.

– Ja, och pizza, säger Malin Hellsten.

– Pizza, utropar Tilda Lalander och försvinner i väg in i någon sorts pizzadröm.

Malin Hellsten skrattar.

– Nu nämnde jag p-ordet och sedan stängde du av, konstaterar hon.

För att återfå uppmärksamheten ber hon alla eleverna vända sig om och titta på tre brickor som står framställda på bänken bakom dem. På brickorna finns blandande grönsaker. Dessutom finns på den ena brickan kokt ris, på den andra kokt pasta och på den tredje kokt potatis. Medan eleverna ser på låter Malin Hellsten riset få sällskap av rå kyckling, pastan av rökt skinka och potatisen av rå köttfärs. På alla brickorna ligger dessutom en bit jäst.

– Vad ska vi ha jästen till, frågar en elev förvånat.

– Vad brukar ni göra med jästen, frågar Malin Hellsten tillbaka.

– Baka bröd, svarar eleven.

– Då kan ni ju göra det nu också. Ni får använda vilka basvaror ni vill ur skafferiet och kylskåpet, säger Malin Hellsten.Foto: Alexander von Sydow
Eleverna samlas runt den bricka som deras grupp fått tilldelad och börjar diskutera vad de ska göra för maträtter. Det märks att de är vana vid den här sortens uppgifter. Ingen grips av panik eller förefaller rådlös. I en grupp finns det lite olika åsikter men saken avgörs med hjälp av ”sten, sax och påse”. Snart börjar ugnar slås på och jäsdegar sättas. Att grupperna har tid att både laga en egen vald maträtt och baka bröd trots att lektionen började med en teorigenomgång beror på att den är 150 minuter lång. Så är det i både åttan och nian på Skogstorpsskolan. I sexan är lektionerna 120 minuter. Men nej, hem- och konsumentkunskapsämnet har inte fler timmar på den här skolan än på andra. I stället har man valt att koncentrera lektionerna till en termin per årskurs.

– Det är klart att det finns nackdelar med det också, vår undervisning är ju ofta säsongs- och traditionsanknuten och visst är det tråkigt att inte få ha alla elever på hösten när det är äpple- och rotfruktssäsong. Men fördelarna med långa lektioner uppväger klart nackdelarna. Jag tycker att den långa lektionslängden är avgörande för att kunna utveckla elevernas förmåga att se helheten i vårt ämne, att hinna reflektera över mer än görandet, säger Malin Hellsten.

Hon ser nästan ut att rysa lite när hon tänker tillbaka på hur det var att ha 80 minuters lektioner.

– Då låg fokus på att hinna klart. Jag hann inte hålla förevisningar och eleverna fick stressäta och slarva med disken för att hinna klart. Det blir ju väldigt bakvänt om det som vi i praktiken lär eleverna är att slänga i sig maten och torka av efter sig men inte göra det ordentligt. Lösningen blir att dela upp lektionerna i teori och praktik och styra mer vad de ska laga. Men då tappar man helheten. Jag kan inte tänka mig att gå tillbaka till att ha det så, konstaterar Malin Hellsten.

När Skogstorpsskolan byggdes för tio år sedan fick hon komma med önskemål om hur långa lektionspass hon ville ha.

– Min utgångspunkt var att jag ville ha arbetspass som innebar att jag hann visa, instruera, göra och reflektera. Att vi kunde flytta fokus från att hinna klart till att demonstrera olika metoder och diskutera vilken metod som var bäst, berättar Malin Hellsten.

Att det till slut landade i just 120 respektive 150 minuter långa lektionspass beror dels på den tid som totalt fanns till förfogande, dels på att klasserna då var åldersblandade och det därför underlättade om åttor och nior hade samma lektionslängd.

– Men jag tycker att 150 minuter i åttan och nian känns optimalt. Vi hinner med och det blir en helhet, säger Malin Hellsten.

Medan hennes elever lagar sin restmiddag går hon runt och ger tips och råd till dem som behöver. Till exempel visar hon en kille som fundersamt betraktar den överblivna broccolistammen hur man kan skära den för att få bort den sega ytan. En tjej sträcker fram en skärbräda med grönsaker och undrar om man brukar ha rödbetor i ugn. Malin Hellsten kastar en blick på skärbrädan och svarar att det kan man visst ha men just det där är inte rödbetor utan rädisor.Foto: Alexander von Sydow
En stor fördel med längre lektionspass är som hon ser det att det är lättare att individualisera undervisningen och låta varje elev träna så många gånger som hen behöver på ett visst moment. Ett exempel på det är brödbakandet. Med kortare lektionslängd kanske eleverna bara får öva bakning en gång per termin. Men med 150 minuter kan de baka bröd till maten nästan varje lektion och hela klassen kan därför vid det här laget sätta en jäsdeg i sömnen.

– Det är en väldigt bra kunskap att ha och det är billiga ingredienser, påpekar Malin Hellsten.

Hon anser att det finns en genusaspekt att ta med i beräkningen när man bestämmer hur långa lektioner man ska ha i hem- och konsumentkunskap. Långa lektioner gynnar enligt hennes erfarenhet svaga elever och i det här ämnet innebär det ofta pojkar.

– De långa lektionerna ger mig chans att gå runt och visa och hjälpa. Det gör att killarna får hjälp att träna upp sin förmåga och kompensera för sina ofta sämre förkunskaper, säger hon.

De långa passen gynnar också elever med särskilda behov. De finner ofta ett lugn i att veta att de har ämnet en hel för- eller eftermiddag och slipper byta sal och lärare.

När grupperna börjar bli klara med sina respektive maträtter och tar plats vid matborden slår sig Malin Hellsten ner en stund hos dem och pratar om vad de valt att göra och hur de tyckte att det gick och blev.

– Uppvärmt ris var inte så gott, konstaterar Emma Lindberg i gruppen som fick ris och kyckling på sin bricka och som valde att steka kycklingen i bitar, värma det redan kokta riset och servera en sallad och nybakta frallor till.

– Okej, vad kunde ni gjort i stället med riset, frågar Malin Hellsten.

– Gratäng, föreslår Emil Ek.

– Något mer?

– Woka? Det kan man väl göra?

– Javisst. Har ni ätit stekt ris, undrar Malin Hellsten.

När alla i gruppen svarar nej förklarar hon att det är en vanlig rätt i asiatiska länder och något som de kan testa någon gång. Sedan går hon vidare till nästa grupp. Både de, som gjort pasta med skinksås, och den sista gruppen, som gjort hamburgare med egenbakade bröd och klyftpotatis, är betydligt nöjdare med sina val.

Grupputvärderingssamtalen får ta den tid de tar, Malin Hellsten verkar inte stressad. Ändå innehåller läroplanen fortfarande lika många moment som ska hinnas med och antalet timmar är fortfarande bara totalt 118.

– Man kan förstås inte ta det hur lugnt som helst även om man har 150 minuters lektioner. Men vins­terna som de långa lektionspassen ger gör att man ändå hinner med lika mycket även om man tar det lugnare, tycker hon.

Och det stämmer nog för när alla har ätit klart och diskat och plockat undan finns det fortfarande lite tid kvar av lektionen. Den används till att skriva på en rapport om att planera och tillaga en måltid för någon med ett speciellt matbehov, till exempel någon som tränar väldigt mycket eller är vegan.

– Jag ger inte läxor. Jag vill att eleverna jobbar här i stället för hemma. Jag vill kunna följa deras arbete och hjälpa dem som behöver, säger Malin Hellsten.

När klockan till slut ändå är slagen och eleverna reser sig och lämnar klassrummet skjuter Malin Hellsten in ett par stolar. Sedan slår hon ut med armarna och pekar ut över den nu tomma och iordningställda salen.

– Det här är kanske den allra största vinsten med långa lektioner. När eleverna lämnar salen är jag klar. Med kortare lektioner får läraren ofta ägna en halvtimme efteråt åt att plocka i ordning. Det är alldeles för många hem- och konsumentkunskapslärare som inte hinner med sin salsvård. Med långa lektioner kan jag lägga över den på eleverna för det är ju ändå det som de ska träna på.

ur Lärarförbundets Magasin