Läs senare

7 frågor till…

MÅL I MUN… Elisabeth Ubbe, barnmorska, journalist och författare till den nyligen utkomna boken Kvinnlig könsstympning. Hon vill få lärare att börja uppmärksamma könsstympning så att de utsatta kan få hjälp.

02 Maj 2018
Elisabeth Ubbe Foto: Jenny Frejing

Könsstympning finns i olika grader.

Allt från delvis eller helt borttagande av klitoris, till att de inre och/eller yttre blygd­läpparna skärs bort och sårkanterna sys ihop så endast ett litet hål lämnas öppet för att låta urin och mensblod passera, till andra skadliga ingrepp som exempelvis prickning, snittning eller rispning av klitoris.

  1. Vad är kvinnlig könsstympning?
    – Det är en tradition som finns i många länder, framför allt i Afrika, där man tar bort något av flickans könsorgan. I grunden är det ett sätt att kontrollera flickors och kvinnors sexualitet.
  2. Vad är skillnaden på könsstympning och omskärelse?
    – Världshälsoorganisationens, WHO, definition är mycket tydlig med att det inte finns något mediciniskt skäl för kvinnlig omskärelse och att det därför handlar om könsstympning. I samtal direkt med flickor och kvinnor används däremot ofta ordet omskärelse eller klippt eftersom det är ord som är mindre laddade och eftersom alla som har blivit utsatta inte känner sig stympade.
  3. Hur vanligt är det med könsstympning i Sverige?
    – Enligt Socialstyrelsens beräkning från 2015 kan närmare 38 000 flickor och kvinnor i Sverige ha varit utsatta för någon form av könsstympning. Av dem beräknas omkring 7 000 vara under 18 år. Beräkningen är endast baserad på flickor och kvinnor från afrikan­ska länder där förekomsten är över 50 procent och antalet kan därför vara underskattat. Könsstympning förekommer, om än i lägre utsträckning, i många olika länder. Därför är det viktigt att uppmärksamma frågan i alla sammanhang där det finns en hederskontext.
  4. Din bok visar att det finns förvånande lite kunskap om könsstympning inom såväl den svenska vården som den svenska skolan. Varför är det så?
    – Jag tror att det beror på att vi slår det ifrån oss.
    Vi tycker att det är så hemskt, så förfärligt, och samtidigt så svårt att ta tag i så vi distanserar oss. Det finns också väldigt mycket som man ska prioritera inom vården och skolan och den här gruppen är inte så röststark. Det handlar om något som är tabu även för de utsatta. Många flickor och kvinnor som har blivit könsstympade förstår inte själva att de är könsstympade och vet inte att det går att få hjälp.
  5. Varför ska man som lärare bry sig om detta, är det inte något som mer hör till elevhälsan?
    – Alla vuxna som arbetar med barn har ett ansvar att se så mycket som möjligt. De här barnen har samma rätt att få hjälp som barn som vi misstänker är utsatta för misshandel. Om man misstänker att en elev kan vara könsstympad är det viktigt att man tar tag i det. Skaffa dig kunskap, prata med skolsköterskan och dina kollegor, och bestäm hur ni ska agera. Vem som ska prata med eleven beror på vem som har bäst relation till henne. Ett sätt att ta upp frågan kan vara att säga: Jag vet att omskärelse är tradition i ditt hemland, vet du om det har hänt dig?
  6. Har lärare i hem- och konsumentkunskap och idrott och hälsa någon särskild roll i det här sammanhanget?
    – Inte egentligen, men jag tänker att lärare i de ämnena kanske har större möjligheter än andra lärare att upptäcka elever som är könsstympade. Dels för att det är skolämnen där hederskultur ofta blir synlig, till exempel genom att flickor inte får delta i alla moment i idrotten, dels för att det är ämnen där man är lite friare och kommer närmare känslorna än i andra ämnen.
  7. Vilka tecken är det man ska vara uppmärksam på förutom att en flicka kommer från en hederskultur?
    – Om någon flicka ofta har ont i huvudet kan det bero på att hon dricker för lite eftersom hon vill undvika att behöva gå på toaletten. Det tar ofta lång tid att kissa för någon som är könsstympad och flickan riskerar därför att komma för sent till lektionerna om hon måste gå på toaletten under skoltid. Man kan också vara uppmärksam på hur flickorna går, om de inte rör sig så ledigt, och om de ofta inte kan delta på lektionerna på grund av mensvärk.

ur Lärarförbundets Magasin