Läs senare

Anette har rekord i Vanbrosimmning

Vansbrosimningen är en av de tuffaste utmaningar som en svensk motionssimmare kan ge sig på. En som borde veta mer än någon annan om detta är läraren Anette Carlsson, 52 år. Med sina 39 gånger i älvarna är hon den som simmat flest gånger av alla kvinnor.

24 Feb 2010

Så här i slutet av årets vargavinter är vi många som längtar till att simma i älvar och sjöar. En äkta simentusiast är Anette Carlsson. Till sommaren är hon anmäld till klassikern Vansbrosimmet. Det blir hennes fyrtionde i ordningen!

Simträning kan hon äntligen få hemma i Finspång nu när politikerna enats kring frågan om en ny simhall. Anette har nämligen inte alltid varit så förberedd inför sina Vansbrosimningar.

– Det har faktiskt hänt att jag startat utan att ha simtränat en enda gång före. Man blir kanske för trygg med åren. Jag vet ju vad som väntar och har varit om det mesta. Numera ser jag mest simningen som en trevlig utflykt.

Hon var bara tolv år när hon första gången prövade att simmade den tre kilometer långa sträckan i Vanån och Västerdalälven, som till hälften omger det lilla samhället Vansbro i Dalarna.

– Jag hade sett fram mot den dagen i två år. Min äldre syster Catharina hade simmat och pratade ofta om hur spännande det var.

 

Isande kallt
Så andra helgen i juli 1969 kom familjen Carlsson samt mormor och morfar att hyra rum i Vansbro. Med på premiärturen hade Anette erfarna storasyster som simmat två gånger tidigare.

– Trots att vi hade smort in oss väl med ullfett så var det en isande upplevelse att hoppa i. Det var bara 15 grader varmt i vattnet, och liten och tunn som jag då var, sakändes det hemskt. Att Anette hade gjort en strong insats denna kalla dag visar det för- hållande att bara 91 av 144 startande kom i mål.

 

Kö till vattnet
Numera är det närmare 5 000 motionärer och elitsimmare som genomför Vansbrosimningen varje år. Det är nästan köbildning i badvattnet. Första tävlingsklassen går igång klockan elva och sista först framåt tvåtiden på eftermiddagen.

– Som veteran får jag vara med i första startledet, och när vi kommit i mål och redan hunnit fika lite har de sista inte ens hunnit starta, säger Anette Carlsson, som är lärare i gymnasiesärskolan i Finspång.

Anette brukar anlända till Vansbro samma dag som simningen genomförs. Anländer till start gör Anette så sent det bara går.

– Ja jag vill inte stå och frysa i väntan på start, så jag brukar vänta tills fem minuter före. Klädsäcken går med släpkärra till mål och Anette och flera hundra simmare väntar på att startskottet ska gå. När grindarna rycks upp vältrar sig våg efter våg av simmare ner i Vanåns oftast iskalla vatten

– Om det är en varm sommar så kan det kanske vara 19 grader. Tjugo då är det extremt varmt. Det vanliga är 17–18 grader och före våtdräkternas tid brukade man avbryta simningen om det gick under 15 grader.

De första 250 metrarna är trängseln kompakt, något åt det sardinburksaktiga hållet.

– Man kan inte simma något av de vanliga simsätten utan det gäller mest att försöka hålla sig flytande. En del kan bete sig lite burdust åt, men för det mesta går det lugnt framåt.

Väl runt första kröken, och god medström söderut, tunnas snart folkskockningarna ut och snart brukar Anette nästan börja fundera på vart alla de andra tagit vägen. Hon simmar alltid bröstsim och stoppar ner huvudet i vattnet för att få bättre glid.

 

Motströms och kallt
Sträckan går förbi ett stort sågverk och förr fick simmarna här konkurrera om platsen med framrusande timmerstockar. De vigaste brukade klänga sig upp och springande hoppa från stock, för att vinna några meter. Idag kan man lugnt simma ner till vändningen upp i Västerdalälven. Men här skiljs blåbären från proffsen.

– Där blir det motströms och mycket kallare vilket gör att hjärnan blir så avkyld att de vanliga signalerna inte alltid fungerar. Vissa håller knappast reda på vad de heter.

Funktionärerna ropar här till de simmande och kollar uppmärksamheten. De alltför vimsiga fiskas obönhörligen upp.

– Här får man intala sig själv positiva tankar och glädja sig åt att det inte är så långt kvar. Väl i mål vinglar man runt ett tag men blir med lite varmt fika snart återställd. Med årens lopp har Anette lärt sig vad som passar henne bäst i Vansbrosimningen. Användandet av våtdräkt eller insmörjning är för henne främmande tankar.

– Arrangörerna rekommenderar ju simmare idag att använda våtdräkt för den skyddar väldigt bra mot kylan i vattnet. Jag tror att nio av tio använder dem. Men jag har sett så många avskräckande exempel att jag hellre låter bli.

Anette berättar om våtdräkter som skurit in i skinnet på simmare och resulterat i köttiga sår. Eller simmare som hyrt våtdräkt och inte testat dem tillräckligt före användning.

– Får de tag på för stora så ligger de där som ballonger och kan inte komma ner med fötterna. Det ser ganska lustigt ut men kan inte vara särskilt trevligt att simma med. Jag skrattade med två grabbar som för något år sedan deltog med tuschtexten ”våga vägra våtdräkt” på ryggen. Jag håller med dem.

De första åren använde sig Anette av olika fetter och liniment som skydd. En simklubb från Finspång som hon brukade simma ihop med hand hade alla möjliga former, som kamferolja, liniment, vaselin och fårullsfett.

– Dem smorde vi in oss med överallt på kroppen, utom på handflator och fotsulor som de påstod gjorde att man halkade i vattnet. Trots att jag inte tyckte det hjälpte särskilt mycket fortsatte jag med det fram till 1982 då jag fick möjlighet till en dubbelsimning.

 

Träna utomhus
Arrangörerna hade tvingats ställa in 1981 då det var för kallt och så gav man deltagarna möjlighet att ta igen det under två dagar året efter.

– Jag simmade insmord på lördag men prövade utan dagen efter. Från den dagen har jag aldrig använt fetter. Som kvinna klarar jag mig bra med det naturliga underhudsfett vi av naturen redan har.

Anette kom att simma sina första sju Vansbrosimningar tillsammans med storasyster Catharina. Men när hon fick jobb i USA fortsatte Anette att simma själv fem år innan lillasyster Mathilda gjorde sin första simning som tioåring.

– Det har hunnit bli 39 simningar nu sedan start. Att jag hunnit bli den kvinna som simmat mest av alla kvinnor, hade jag aldrig kunnat ana när jag började, säger hon. En man är värre. Storsimmaren bland karlar lystrar till namnet Lassar Stig Eriksson från Lima. Han fick smeknamnet Grytan då han 1960, direkt efter målgång kröp ner i en gryta med varmt vatten stående över en brinnande eld.

– Han har simmat 50 gånger. De snabbaste simmarna klarar Vansbrosimningen på 30 minuter, medan de sävligaste vill ha upp emot två och en halv timme på sig. Anettes tider brukar ligga omkring en timme.

– Min snabbaste simning gick på 55 minuter och den långsammaste tog en timme och fem minuter.

Sommaren 2003 kom dock Anette att få ett oväntat sällskap med sig i Vansbro. Mamma Annalisa hade fått nog av att bara vara åskådare och genomförde tillsammans med sina tre döttrar detta år Tjejklassikern. Fyra långlopp bestående av Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet. Hon hade visserligen hunnit bli 69 år men kände sig i bra form och erfarenheter fanns från andra sporter.

– Jasså, det var inte värre än så här sa hon efter varje målgång, berättar Anette.

Anette Carlsson kan om någon ge ett värdefullt råd till den som planerar sin första Vansbrosimning. Det är att simma ute några gånger före Vansbro.

– Det är en avsevärd skillnad på att simma utomhus än i bassäng, intygar Annette.

ur Lärarförbundets Magasin