Läs senare

De frilufsar framåt steg för steg

REPORTAGEI sexan lär sig eleverna på Kastalskolan i Brunflo att vandra med tung ryggsäck. I sjuan och åttan paddlar respektive fjällvandrar de. Och i nian är det dags att ge sig ut på lång skidtur på fjället.

01 Maj 2018
Kallt. Vädret kan ändra sig snabbt på fjället. Och börjar det blåsa sjunker den upplevda temperaturen kvickt. Foto: Marie Birkl

Hjälp, vi kommer att fastna!
– Ska det verkligen vara så här?
– Herregud, vad trångt.

Rösterna ackompanjerade av skratt kommer inifrån en rödgul vindsäck som tre niondeklassare knölat in sig och sina väskor i. Runtom i Kastalskolans sporthall är deras klasskamrater i 9C i färd med att göra likadant. Det här är något de alla måste kunna om några veckor då de och alla and­ra niondeklassare på skolan ska på fjällfärd på skidor. För som deras lärare i idrott och hälsa Therese Nyberg nyss påpekade, medan hon visade hur säcken används, kan förutsättningarna då vara helt annorlunda.
– Det kan bli snöstorm, till exempel. Och då kan en sådan här liten rackare faktiskt rädda ditt liv.

Har du förnödenheter kan du klara dig i den i flera dagar, berättade hon efter att ha gått igenom hur ett vindskydd av snöblock ska byggas – i vinkel mot vinden, hur ett spritkök används i snö – palla upp det så inte snön under det smälter, och vad en lavinsond är bra för – att kolla snödjupet med innan en bivack byggs.

Therese Nyberg, lärare i idrott och hälsa på Kastalskolan i Östersunds kommun. Foto: Marie Birkl

De elever som vill ska nämligen inte bara gå en 8–9 kilometer lång dagstur på skidor, utan också övernatta på fjället. Så har Kastalskolans elever gjort varje vinter de senaste dryga femton åren.

Det började med att Martin Persson, idrott- och hälsalärare, kom till skolan 1999 och fick i uppdrag att utveckla skolans friluftsprofil. Han såg sin chans att bygga upp en verksamhet där eleverna kunde utvecklas successivt genom långsiktiga mål, i stället för att bara erbjudas olika aktiviteter med frilufts­prägel.

Alltså: Eleverna introduceras successivt till nya slags upplevelser och för varje år ökas svårighetsgraden. I årskurs sex får de en första introduktion, med niondeklassare som vägledare. De lär sig sådant som att packa en ryggsäck, hantera ett spritkök, sätta upp ett tält, ”hitta vilse”. I maj är det så dags för en tvådagars cykelfärd med övernattning i tält. De får också prova att vandra en kilometer med tung ryggsäck.

Året därpå får de bära ryggsäck och vandra en knapp halvmil, för att därefter paddla kanot, också denna gång med övernattning.
– Redan då brukar vi lärare kunna sitta vid sidan om och iaktta dem, medan de sätter upp tälten, lagar mat på spritköket och så vidare, berättar Therese Nyberg.

Varje år har vi elever som tycker att det mesta är besvärligt, ovanligt och kallt

I årskurs 8 är eleverna redo för nästa utmaning: en milslång fjällvandring i grupper om tre. Lärarna håller sig på avstånd och låter eleverna klara sig själva.
– När vi lägger ansvaret på gruppen att klara av att förflytta sig en viss sträcka utan att gå vilse, sätta upp tältet, fixa mat så gör den det. Om vi lärare vore med skulle eleverna ha oss att gnälla på om saker krånglade, nu måste de samarbeta, säger Martin Persson som anser att tre är det perfekta antalet i en grupp.
– Två är för utsatt, är man fyra kan en smita undan. Men när man är tre behövs alla.
Och det är alltid lärarna som delar in grupperna.

För att det hela ska fungera har eleverna givetvis duvats i kartkunskap och i hur de ska bete sig om de trots allt går vilse. De vuxna – förutom Martin Persson och Therese Nyberg brukar minst en annan vuxen från skolan följa med – som deltar i exkursionerna ser också till att placera ut sig på strategiska ställen, där det är lätt att välja fel väg.
– Men om man är för rädd att eleverna ska gå fel funkar det inte. Man måste våga, annars blir det ju bara en gåsmarsch, säger Martin Persson.

Två är för utsatt, är man fyra kan en smita undan. Men när man är tre behövs alla

Ibland stöter de på andra skolklasser på fjället som går just så, på ett långt led.
– Det enda de eleverna ser är hälarna på den som går framför.

Inte sällan har de också lurar i öronen medan de går. Det får inte Kastalskolans elever ha. De får inte ens ta med sig apparater med ljud i eller mobiler. Mobiler är förbehållet de vuxna.
– Huvudsyftet är att främja naturupplevelsen och den sociala interaktionen, säger Martin Persson.

Martin Persson, lärare i idrott och hälsa på Kastalskolan i Östersunds kommun. Foto: Marie Birkl

Eleverna upplever helt enkelt mer om de inte är uppkopplade eller har musik i öronen anser de två lärarna och säger att det bara är sjätteklassarna som brukar gnöla lite om det. Från sjuan upplevs det enligt lärarna som självklart. Och eleverna i 9C verkar gilla upplägget.
– Det är rätt skönt att inte ha något som distraherar, tycker Fanny Sterner och får medhåll av Ella Gustafsson, Felicia Olsson och Arve Lindqvist.

De skrattar lite självironiskt och konstaterar:
– Man blir faktiskt mer social. Sitter och grillar och pratar utan att bli distraherad.

Men mobilförbudet handlar faktiskt också om säkerhet, säger Martin Persson och förtydligar:
– Mobilen inger lätt falsk trygghet. Tänk om den lägger av, blir tappad i en bäck eller att det inte finns någon täckning. Vi vill lära ungdomarna att anpassa det de gör utifrån att de inte kan meddela sig.

Dessutom är det viktigt att han och Therese Nyberg kan styra informationen till hemmen om något skulle hända. De berättar om ett tillfälle då några åttondeklassare i skymningen smet iväg från fjällvandringens tältläger. Vid läggdags saknades två pojkar, som frampå morgonen hittades av polis en bit från lägret.
– De hade gjort helt rätt och satt sig intill varandra vid en gran. De var så trygga att de hade somnat.

Och nej, Therese Nyberg och Martin Persson tvivlar starkt på att pojkarna hade hittats snabbare om de haft mobiler.
– I sådan terräng går det inte att beskriva var man är, påpekar Martin Persson.
– Däremot hade det snabbt kunnat spridas rykten om de elever som var kvar i lägret hade börjat meddela sig med omvärlden eller de försvunna killarna hade larmat sina hem.

Episoden har dessutom blivit en sedelärande historia. Varje år berättar lärarna om den när de slagit läger med åttorna på fjället.
– Men inte förrän då, för vissa saker fattar man inte förrän man är i miljön. Det är där de ser att de faktiskt går vilse om de ger sig i väg. Så sedan dess har det aldrig hänt att någon lämnat lägret.

Numera ingår också visselpipor i fjällvandringsutrustningen.
Självklart är det viktigt att grundlägga en förståelse hos vårdnadshavarna för tänket kring friluftsprofilen. Därför hålls ett första informationsmöte redan då eleverna går i femman.
– Vi brukar trycka på att det inte handlar om vanliga skolutflykter utan att det är en del i utbildningen. Och att en viktig del i den personliga utvecklingen är att klara sig själv, säger Martin Persson.

Livsnödvändigt. Det gäller att ha koll på hur isdubbarna ska sitta om man skulle råka trilla ner i en isvak. Eller, som niorna på Kastalskolan, får chans att hoppa ner i en. Foto: Marie Birkl. Bilden är beskuren

Vilket faktiskt inte bara gäller eleverna, utan också deras vårdnadshavare.
– De måste öva sig på att inte höra sitt barns röst på kvällen.

Men också att stötta sina barn genom att utöva det som Martin Persson kallar ”kärleksfull press”.
– En del barn behöver helt enkelt hjälp att ta sig över hinder för att upptäcka att de kan – och därmed växa som individer, säger han.

För allt är verkligen inte alltid lättsamt under skolans exkursioner.
– Förra året, när vi fjällvandrade hade vi värsta oturen med vädret. Det regnade hela tiden alla tre dagarna, säger Arve Lindqvist och tillägger:
– Det var lärorikt.

Nu har klass 9C plockat ihop vindsäckarna och det är dags för nästa moment: förberedelser inför nästa veckas utomhuslektion.
– Har alla som ska bada lämnat in tillstånd från sina föräldrar, undrar Therese Nyberg.

Tillstånd för att bada i nian? Ja, det här handlar inte om vanlig simning i ett badhus, utan om något betydligt mer utmanande. Therese Nyberg tar fram ett par isdubbar och hänger runt sin hals. Sedan frågor hon eleverna hur de ska sitta.
– Just det, nära hakan så de inte kan åka över huvudet om du faller i. Okej, nu kommer jag och åker och så kraschar isen. Först får jag förstås en chock. Sen då?

Tillsammans med eleverna repeterar hon iskunskapsutbildningen från häromveckan. Therese Nyberg visar också hur en räddningslina används innan hon delar ut dubbar och linor så alla får prova, om än inte allt:
– Ingen ska hugga i mattan!

Det får de tåla sig med tills nästa vecka, då dagen börjar med att de får testa dubbarna i konstis innan de som har det där tillståndet faktiskt får hoppa ner i en vak och ta sig upp.
De flesta låter förväntansfulla inför detta. De har också i alla år hört om nior före dem som gjort det och gillat det.

Att friluftsprofilen i Kastalskolan innehåller så mycket fjäll- och vinterkunskap har förstås att göra med dess geografiska läge. Skolan ligger i Brunflo, strax öster om Östersund och fjällvärlden är bara några timmar bort. Vilket inte betyder att alla elever i Kastalskolan upplevt den eller över huvud taget har erfarenhet av friluftsliv.
– Varje år har vi elever som tycker det mesta är besvärligt, ovanligt och kallt, säger Therese Nyberg.

Hon förstår dem väl. Hennes lätt skorrande r avslöjar att hon är uppvuxen långt härifrån, i Skåne, och själv aldrig hade vistats i fjällmiljö innan hon fick tjänsten i Kastalskolan häromåret. Det är en tillgång, tycker inte minst Martin Persson.
– Therese kan på ett vuxet sätt uttrycka hur olika svårigheter kan upplevas. Det har gett mig verktyg att hantera när elever hamnar i affekt, säger han.

Under drygt femton år med friluftsprofilen har Martin Persson sett många elever fångas av fjällvandring och annat som de fått uppleva under sin skoltid.
– Jag har mött före detta elever som fortsatt fjällvandra i gymnasiet, säger han med ett stort
leende.

Andra har börjat ta med sina föräldrar ut i naturen. Men tanken är inte att alla Kastalskoleelever ska bli frilufsare.
– Det kan lika gärna vara att de växer som männi­skor, lär sig hantera jobbiga situationer, arbeta i grupp. Friluftslivet är helt enkelt en bra kontext för personlig utveckling, säger Martin Persson och påpekar att metoden självklart går att använda även i andra delar av Sverige genom att byta ut fjällvandring och skidåkning mot andra friluftsaktiviteter.
– Det viktiga är att våga bli lite utsatt. Klara påfrestningar som ruffigt väder och sådant som tar på kroppen.

Vilket förstås är jobbigt i stunden, men som skapar självförtroende i det långa loppet, något som de två lärarna märker även vid sina vanliga idrott- och hälsalektioner.
– Man hör mer och mer av ”jag provar” i stället för ”jag kan inte”, säger Therese Nyberg.

Mer om Kastalskolans friluftsprofil:

Årskurs 6: Niondeklassarna lär sexorna sådant som hur man packar en ryggsäck, sätter upp ett tält, använder spritkök och ”hittar vilse”. Under våren genomförs en tvådagars cykelutbildning som bland annat inne­håller en kilometerlång vandring med ryggsäck, samt en tältövernattning.

Årskurs 7: Några kilometers vandring med ryggsäck, samt kanot­utbildning och tältövernattning.

Årskurs 8: Tre dagars utbildning som inleds med en mils fjällvandring i grupper om tre. Gemensamt läger på fjället med tältövernattning.

Årskurs 9: Iskunskap med isvaksövning. Dagstur på skidor i fjällen med bygge av vindskydd. De som vill får övernatta i bivack.

ur Lärarförbundets Magasin