Läs senare

Eleverna labbar för bättre hälsa

REPORTAGEGymnasieläraren Marie Graffman-Sahlberg har inga bänksittare under sina lektioner i idrott och hälsa. Mycket tack vare en laborativ undervisningsmodell som hon själv har utvecklat.

Nytänk. Marie Graffman- Sahlberg låter eleverna laborera på idrott- och hälsalektionerna. Foto: Mikael Wallerstedt

Först 20 minuters dans à la ”fusk-rock´n roll”, där eleverna utför buggturer med kicksteg, småhopp och hoppsnurr. Fullt ös utan stilpoäng. Samtidigt får de mäta pulsen var femte minut för att försöka uppskatta ansträngningsgraden enligt Borgskalan. Därefter fortsätter eleverna med 20 minuters basketmatch, och mäter igen.

Marie Graffman-Sahlberg, lärare i idrott och hälsa på Katedralskolan i Uppsala. Foto: Mikael Wallerstedt

Under diskussionsgenomgången efteråt uppmanas de att jämföra sina siffror från de två aktiviteterna och reflektera kring vad som hände med deras kropp under tiden de utförde uppgifterna.

Ungefär så kan det gå till när Marie Graffman-­Sahlberg arbetar med sin laborativa undervisningsmodell i kondition på Katedralskolan i Uppsala – en arbetsmetod som hon själv har utvecklat och som utgjorde grunden i hennes praktikbaserade licen­tiat­avhandling som blev klar 2015.

Marie Graffman-Sahlberg hade jobbat som lärare i 27 år innan hon började forska och länge funderat på hur en gymnasielärare i idrott och hälsa kan lägga upp sin undervisning för att bygga vidare på det som eleverna har lärt sig i grundskolan.
– Eleverna måste känna att det sker en utveckling i undervisningen. Att bara erbjuda ett smörgåsbord av aktiviteter leder ingenstans.

Numera använder hon sin laborativa modell i all undervisning, bortsett från den i friluftsliv och i hur man agerar i nödsituationer. I dag ska till exempel hennes elever i årskurs 1 göra en styrkelaboration. Övningen ingår i temablocket styrka som kommer att pågå i sex veckor. Eleverna sitter i en halv­cirkel framför en whiteboard och Marie Graffman-Sahlberg förklarar att de ska gå runt i par och göra olika styrkeövningar på ett femtontal stationer.
– Ni ska även svara på ett antal frågor varje gång ni har utfört en övning. Exempelvis vilka muskelfibrer ni jobbar med, om övningen är statisk eller dynamisk träning, om muskelgrupperna jobbar koncentriskt eller excentriskt och hur jobbigt ni tyckte det var, på en skala från ett till tio.

Att bara erbjuda ett smörgåsbord av aktiviteter leder ingenstans

Frågeformuläret delas ut, tillsammans med en muskelkarta och ett tidtagarur och eleverna börjar sprida ut sig på de olika stationerna: ryggböjning på plint, lilla korset i ringar, armhävningar mellan två pallplintar och tåhävningar på bänk, bland annat.

När eleverna har börjat bli varma i kläderna hör man Thea Jakobsson röst längst ner i hallen.
Hennes kompis Nathalie Andersson är i full gång med att hoppa jämfota över åtta häckar och Thea Jakobsson peppar engagerat:
– Fortsätt! Kämpa! Nu har du hoppat fyra varv, du måste köra fem! 30 sekunder kvar. Kämpa!
Nathalie Andersson börjar se riktigt trött ut men fortsätter in i det sista. I efterhand verkar hon ganska nöjd med sina sex varv och berättar att hon tycker att det är roligt med den här typen av laborationer.
– Man lär känna sin kropp och vad man är kapabel till. Jag spelar fotboll på fritiden och har bra benmuskler men har märkt att jag behöver öva mer på konditionen, säger hon.

Maries laborativa undervisnings­modell:

  1. Identifiera undersökningsobjektet: exempelvis vad kondition är och hur man kan påverka sin kondition.
  2. Mät eller registrera det personliga utgångsläget.
  3. Låt eleverna läsa på och diskutera de teoretiska förutsättningarna.
  4. Tillför olika träningsmetoder som gynnar den fysiska utvecklingen inom undersökningsområdet.
  5. Mät eller registrera förändringarna.
  6. Låt eleverna besvara och praktiskt undersöka de experimentella frågeställningarna.
  7. Reflektera och diskutera utfallet i labbrapporterna utifrån mätdata och personliga erfarenheter.

I andra ändan av gymnastiksalen kämpar Elsa Orre med lilla korset medan kompisen Ylva Hallböök tar tiden med tidtagaruret.
– Jag är ju handbollsspelare, det här ligger inte i min natur, ropar Elsa Orre när hon hänger i ringarna och anstränger sig till det yttersta för att försöka sträcka sin vänsterarm åt sidan.

När de ska svara på frågorna i formuläret tvekar de lite när det gäller frågan om hur jobbigt de upplevde att övningen var. Kanske en åtta? Eller till och med en nia?

Elsa Orre konstaterar att det här arbetssättet har lett till att hon vet vilka muskler hon använder när hon utför olika övningar, och att det är jätteviktig kunskap.
– Särskilt med tanke på att vi sitter hur mycket som helst hela dagarna och på det här viset får jag bättre koll på vad jag behöver träna mer på, säger Elsa Orre.

Efter lektionen tar eleverna med sig de ifyllda frågeformulären som ska användas som underlag till deras laborationsrapporter när temaperioden går mot sitt slut. Till sin hjälp har varje elev ett teorihäfte om träningslära som ligger på skolans läro­plattform, berättar Marie Graffman-Sahlberg när vi senare sitter i hennes arbetsrum.
– Innan de lämnar in sina rapporter får de utföra samma styrkelaboration som de gjorde vid första styrkelektionen för att se hur mycket de har utvecklats under den här tiden. På sikt är tanken att det här ska leda till att de ska kunna göra styrketräning efter sina egna behov.

Det finns ett stort behov av att reformera undervisningen i idrott och hälsa

Men det kräver att de gör sina läxor, för läxor är en viktig del i den här undervisningsmodellen.
– Läxorna kan bestå av både teori och träningsuppgifter och är ett måste för att de ska nå fysisk utveckling, säger hon och tillägger att det finns stor variation när det gäller utförandet av läxor.
– Men efter ett tag förstår eleverna att de jobbar utifrån sina egna förutsättningar och då blir de mer motiverade att göra läxorna. Framför allt om de upptäcker att det har hänt något mellan den första och sista labben.

Ett ytterligare syfte med modellen är att ge eleverna verktyg för att kunna bedöma sina egna utvecklingsbehov, vilket är en avgörande aspekt när Marie Graffman-Sahlberg ska sätta betyg.
– Det finns ingenting som säger att en elev som är totalt försoffad när den börjar hos mig inte ska kunna nå ett A i betyg, även om den inte ligger i topp rent resultatmässigt. Fast det kräver att eleven förbättrar sina resultat utifrån sina egna förutsättningar.

Men det finns svårigheter i den här typen av undervisning, precis som i alla andra. Till exempel kräver den att läraren hela tiden har koll på om övningarna är för svåra eller för lätta. Och att det finns en variation. Annars finns det risk för att elevernas motivation sjunker och att mätresultaten blir missvisande.
– Det är också viktigt att variera skriftliga inlämningsuppgifter med muntliga. Vissa elever är ju muntligt starka och vice versa.

Under arbetet med avhandlingen lät Marie Graffman-Sahlberg 32 gymnasieelever i årskurs 1 genomgå ett sju veckors långt träningsprogram i kondition, där den teoretiska hälsoundervisningen integrerades med de fysiska aktiviteterna.
– Jag ville undersöka om den här typen av laborativa och interaktiva sätt att undervisa kan bidra till att utveckla elevernas kunskap om olika konditionsövningar och deras betydelse för hälsan.
Ambitionen var också att hitta ett sätt att skapa en mindre tävlingsinriktad undervisning där eleverna endast får tävla med sig själva, utifrån sina egna resultat och inte i relation till andras.
Resultatet visade att majoriteten av de 32 eleverna hade utvecklat sin hälsolitterära förmåga och att den kunskapen väckte nyfikenhet eftersom de motiverades att söka fakta på egen hand för att försöka förstå vad som hänt med deras kondition. En annan slutsats var att modellen lever upp till kunskapskraven i läroplanen där det framgår att eleven ska ha förmågan att tänka kritiskt och bredda sina kunskaper om förutsättningarna för en god hälsa.
– Steg ett i min metod är att eleverna ska agera, det vill säga utföra en aktivitet. Sedan reagera och tänka efter vad som hände när de utförde aktiviteten. Och slutligen reflektera över vad effekten blev och varför. Om vi lärare lyckas att få eleverna att utveckla de tre förmågorna så har vi lyckats med vårt uppdrag, enligt mig.

I studien blev det också uppenbart att arbetssättet gynnade flickornas utveckling.
– Det tycker jag talar för att det här är en bra undervisningsmodell eftersom betyget idrott och hälsa är det enda betyget på gymnasiet där killarna har högre betyg än flickorna, säger Marie Graffman-­Sahlberg och fortsätter:
– Sammanfattningsvis tycker jag att det finns ett stort behov av att reformera undervisningen i idrott och hälsa för att skapa en lärandemiljö som uppmuntrar eleverna att ta ansvar för sin kropp och utveckla egna vägar för att må bra. Men också för att få dem att ifrågasätta de mer eller mindre seriösa hälsobudskap som florerar i media i dag.

Fotnot: Borgskalan (RPE-skalan, Rating of Perceived Exertion) är en skattningsskala för upplevd fysisk ansträngning. Den konstruerades av professor Gunnar Borg på 1960-talet för att användas i samband med arbetsprov. Uppskattningen är subjektiv och individuell men är tänkt att korrelera med pulsen. Till exempel ska 13 på skalan motsvara ca 130 i puls.

Läs mer om Marie Graffman-Sahlbergs licentiatavhandling Fysisk hälsa som lärobjekt – en laborativ undervisningsmodell i idrott och hälsa. Vill du läsa hela avhandlingen hittar du den på gih.diva-portal.org.

ur Lärarförbundets Magasin