Läs senare

Hur gör vi, egentligen?

av Joakim Gräns
01 Maj 2018
01 Maj 2018
Joakim Gräns är lärare i idrott och hälsa och undervisar i årskurs F–9 på friskolan Heliås Sidsjön i Sundsvall. Foto: Linus Meyer.

”Hur jobbar du med sex och samlevnad, jämställdhet och genus i ämnet idrott och hälsa?”
Jag fick frågan nyligen i samband med en intervju för en tidning. Fast jag visste vad artikeln skulle handla om hajade jag till och blev tyst i vad jag tyckte var eoner av tid. Hjärnan gick på högvarv, ja hur gör jag? Egentligen?

Det är just det här som är så svårt i vårt uppdrag som lärare i idrott och hälsa. Krocken som uppstår i ämnets komplexitet och de förväntningar som finns och det faktum att de två väldigt sällan överensstämmer.

I komplexiteten ligger hela skolans uppdrag, styrt av läroplanerna, där alla ämnen till exempel ska jobba med likabehandling och sex och samlevnad. Här finns också ämnets uppdrag, styrt av det centrala innehållet. Samtidigt ska eleverna få prova en bredd av aktiviteter för att utveckla allsidighet i sina rörelser och vara fysiskt aktiva under skoldagen. Som grädde på moset ska timplanen utökas för att eleverna rör på sig för lite, samtidigt som ämnets uppdrag och syfte säger att eleverna ska få nycklar till hur de kan vara aktiva på fritiden, främja goda levnadsvanor och en positiv hälsa genom hela livet.

Förväntningarna, känner jag, handlar ofta om den fysiska delen. Hur många gånger har jag till exempel inte hört från elever när vi har teori eller dans och rytmik: ”När ska vi ha idrott på riktigt?” Eller från föräldrar: ”Men hen spelar ju innebandy och är ju jätteduktig, hur kunde hen bara få det här betyget?” Jag har till och med kollegor som fortfarande tror att det räcker att rulla in en boll eller leka en lek. Nä, det gör inte det – det är därför ämnet idrott och hälsa är skolans svåraste ämne att undervisa i.

Förutom den här krocken mellan ämnesuppdrag och förväntningar finns det även en svårighet i att göra det övergripande uppdraget, som jämställdhet, genus och sex och samlevnad, till en naturlig del av undervisningen. Ibland brukar jag jobba med det som ett rent teoripass med dialogdukar. Eller så försöker jag knyta det till bredden av aktiviteter som vi genomför – och diskutera och jämföra genus och fysiologiska förutsättningar. Allra bäst upplever jag att det är att försöka fånga frågan eller händelsen i flykten, till exempel varför killarna stormar in i salen och ber om en boll medan tjejerna smyger sig in och ställer sig längst väggen och tittar på.

Men hur många gånger kan jag påvisa samma mönster, och om det aldrig uppstår sådana situationer, hur gör jag då? Och viktigast, hur jobbar du med sex och samlevnad, jämställdhet och genus i ämnet idrott och hälsa?

ur Lärarförbundets Magasin