Läs senare

Kan vi snacka lite..?

LÄRARVARDAGDin elev har blivit utslängd hemifrån eller åkt fast på sin moped. I förtroende kommer elevernas privata problem fram. Vad gör du då?

01 Maj 2018
Bild: Janette Bornmarker

Jessica Nord Chennaoui är lärare i idrott och hälsa och hem- och konsumentkunskap på Blombackaskolan i Södertälje. Hon tycker att hon dagligen brottas med de förtroenden eleverna ger henne. Hon och hennes kollegor pratar ofta om det. Att de inte är kuratorer, utan ämneslärare, och ibland inte har kompetensen som behövs. Men hon påpekar också att hon är vuxen och att det ger ungdomarna en trygghet att prata med henne om ett jobbigt ämne.
– Jag kan inte säga att jag inte har tid när eleven vill ta upp en sak med mig. För tänk om den personen inte har någon annan att prata med? Tänk om eleven går iväg och aldrig kommer tillbaka? Häromdagen kände jag att jag inte hade tid. Jag sa till eleven att det fick bli en minut, och det hela blev en sex timmar lång sak som involverade många personer, inte bara mig.

Att somliga elever öppnar sig för just henne tror hon handlar mycket om personkemi. Men hon berättar också att hon är mentor till elever som inte vill prata med henne. De föredrar att prata med en kollega i stället, för att just de två har en bättre personkemi.
– När en elev föredrar att prata med mig i stället för kuratorn, vad ska jag göra då? Säga ”du har inget alternativ, du måste gå till kuratorn” eller vara en vuxen män­niska som bryr sig?

Hon tycker att det kan var tidsslukande, men det får ta tid. Hon hänvisar till att pedagogens uppdrag också är att vägleda barn i livet, och att tonårstiden är en jobbig period. Inga lektioner blir lidande, men de administrativa uppgifterna kan skjutas upp tills hon finner tid, vilket oftast betyder ett lov.

Jessica Nord Chennaoui tror att klassrummet för praktiska ämnen är mer öppet för ett samtal, jämfört med till exempel en SO-lektion. När man ska laga mat tillsammans faller sig samtalen naturligt när man står och hackar lök på varsin sida bänken.
– Det öppnar upp för en familjär stämning som jag tror gör att eleverna har lät­tare att prata om saker.

Arne Kastenbom är förstelärare och undervisar huvudsakligen i idrott och hälsa på yrkesgymnasiet Rönnowska skolan i Helsingborg. Han får också många frågor i förtroende.
– Ibland tänker jag att det problem som eleven precis har berättat för mig, det har eleven säkert också berättat för sin mentor, eller skolsköterskan, eller kuratorn. Men så märker jag att, nähä, det var bara till mig. Då kan man bli lite förvånad över att man får ett så stort förtroende.

När en elev närmar sig honom har det blivit självklart att lyssna. Att stötta. Att fostra och bidra till elevernas utveckling. Och att sätta gränser när han tycker att något är dumt. Och dessutom – följa upp.
– Det måste man ju. Är det väldigt viktigt måste jag följa upp samma dag innan eleven går hem, eller dagen efter. Har jag en ungdom som är utkastad hemifrån måste jag dessutom ge honom råd om var han ska sova. Det överskuggar allt. Jag ger honom konkreta råd, även om det är mitt i en lektion.

Arne Kastenbom tror att de flesta som jobbar med barn och ungdomar upptäcker efter ett tag att de jobbar med relationer.
– Det är det som är grunden i yrket. Du måste ha bra kontakt med eleven och med gruppen. Du måste ha förmågan att knyta an.

Både han och Jessica Nord Chennaoui är noga med att påpeka att när de känner oro över något, är det viktigt att ta det på allvar, att göra en orosanmälan eller höra av sig till föräldrarna när så behövs.

Som ny lärare tog Jessica Nord Chennaoui med sig elevernas problem hem. Det har hon lärt sig att släppa. Hon har också funderat över vad som kommer fram.
– När jag tänker efter är de privata saker vi får höra antingen familjesaker eller dumheter som de har gjort. Varit på fest fast de inte fick. Åkt fast för att åka moppe utan hjälm. I såna situationer säger jag att jag måste berätta för deras föräldrar, eller lotsa dem till kuratorn, och de verkar nästan lättade av det. Jag har ju skyldighet att rapportera.

Martin Hugo är lektor i pedagogik på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Hans forskning handlar om barn och ungdomar som skolan har misslyckats med att möta.
– Det är viktigt för ungdomar med vuxna som lyssnar. Det är mitt bästa råd. Lyssna. Men gränsen för svaret är inte självklar. Det är också svårt att som lärare alltid ge ett exakt svar, och ofta finns det ju inte heller ett självklart rätt svar, för alla svar för med sig okända konsekvenser.

Skulle man kunna ha som policy i en skola att inte alltid skicka över problem till kurator, utan försöka själv?
– Jag tycker inte man ska ålägga läraren att ta rollen som rådgivande när man byggt upp förtroende. Lärare är inga socialarbetare eller kuratorer. Men, när barnen har lyckats bra i skolan, har de träffat vuxna som vågar lyssna och som går utanför lärarrollen. Jag har träffat många elever under mina projekt, och flera av dem tycker att de har blivit räddade av det. Så mycket har förtroendet från en lärare betytt för dem.

Finns det risker?
– På de flesta skolor är det en minoritet av eleverna som vänder sig med sina personliga problem till lärarna. På en utsatt skola har du däremot större volymer, och då är det faktiskt risk för lärare att bli utbrända. Som lärare måste du ha en uttänkt strategi och vara beredd. Och då gäller det att lyssna. Ge alternativa vägar att gå. Ge inga exakta råd, för då får du också ta ansvar för de råd du ger. Och det kanske man inte är beredd att göra?

Så kan du hantera elevernas förtroenden

  1. Lyssna. Du kan alltid lyssna.
  2. Är du osäker – ge inte absoluta råd. Men ge någon form av svar. ”Kanske kan man göra så här eller så här?”
  3. Våga svara på frågor om dig själv. Dra gränser, men bjud lite på dig själv också.
  4. Blir du orolig. Gör en orosanmälan. Tala om för eleven att du gör det.
  5. Följ upp.

ur Lärarförbundets Magasin